Kylie Minogue gör god disco för pandemieran
Publicerad 2020-11-06
ALBUM Kylie Minogue gör klassisk Kylie Minogue-disco på ett album som, lämpligt nog, heter ”Disco”. Det är oväntat uppiggande.
Kylie Minogue
Disco
BMG/Warner
POP I en tid när gå på klubb och trängas på ett svettigt dansgolv känns som en ouppnåelig utopi är det möjligen helt rätt tänkt av Kylie Minogue att leverera ett renodlat discoalbum. Skivan blir ett slags surrogat till ett liv som ansvarigt tänkande människor just nu inte har access till, folk får i stället ordna små mikrodiscon för familjen hemma i gillestugan.
Och förmodligen hade ”Disco” till stor del fungerat precis så även i en ickepandemivärld. För det är ju inte klubbkidsen som kommer att lyssna på den australiensiska popdivans femtonde album. Sannolikt kommer den till allra största delen att hitta hem hos Minogues gamla, trogna publik som har hängt med sedan det sena 80-talet när hon blev omedelbar danspopdrottning via singlarna ”The loco-motion” och ”I should be so lucky”. 70-talister som inte längre kan eller orkar ta sig ut och klubba speciellt ofta.
Ambitionerna att uppdatera och förnya vad disco kan vara känns följaktligen ganska modesta. I spår som ”Real groove” eller ”I love it” anar vi förvisso att hon har hört Daft Punks ”Random access memories” men i ”Last chance” låter det inte som att ambitionerna är speciellt mycket större än att göra en kärleksfull hommage till Abbas ”Voulez-vous”. ”Say something” blinkar nästan lika hjärtligt till Queens 80-talshit ”Radio gaga”.
Det låter helt enkelt väldigt mycket som ni kan tänka er att en uttalad discoskiva med Kylie Minogue ska låta 2020. Och – verkligen inget större fel i det. Miljön hon rör sig i känns betydligt mer självklar och hemtam än på förra countryanstrukna albumet ”Golden”. Kärleken till poppig disco är både uppenbar och smittande i hela sitt oblygt nostalgiska anslag.
Framför allt har vi att göra med gedigen hitpop som tar väl vara på Minogues styrkor som vokalist. Och möjligen är det för att hon har spelat in sången själv i sin av pandemi-nöd nybyggda hemstudio som hon låter så avslappnad och övertygande. Eller också beror det på att hon har fyllt 52 och helt enkelt inte längre orkar oroa sig så mycket över vad folk tycker. En kombination är nog det mest troliga.
Textmässigt får vi oss inte så mycket matnyttigt till livs – mest intressant är möjligen ”Where does the dj go?”, som skänker en tanke till tomheten och tystnaden en skivryttare brottas med på vägen hem efter att ha varit kung över ett proppat dansgolv en hel kväll – men det ska vi förmodligen inte begära av den här sortens platta.
Och det bör väl heller inte uteslutas att lite simpel längtan, närhet och eskapistisk lust är precis vad ett mogendiscoalbum för pandemieran ska handla om.
BÄSTA SPÅR: ”Say something”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik