Rolling Stones låter förbluffande bra
”Hackney diamonds” släpps 20 oktober
Uppdaterad 2023-10-20 | Publicerad 2023-10-16
ALBUM När Rolling Stones släpper sitt första album med ny musik på 18 år blir det bättre än vad någon förmodligen hade vågat hoppas på.
Rolling Stones
Hackney diamonds
Polydor/Universal
ROCK ”Rolling Stones har inte gjort en riktigt bra skiva sedan ’Tattoo you’” är en ofta repeterad ”sanning” de senaste 42 åren. Eftersom det albumet till stor del var ett hopplock av låtar ur arkivet är den lite kreddigare grejen att säga att Stones de facto inte gjort en bra skiva sedan 1978 års ”Some girls”.
Det har funnits bra låtar på alla de sex studioalbum med originalmaterial som de släppt efter ”Tattoo you”, några har rentav lyckats leta sig in i de av 60- och 70-talsklassiker kraftigt dominerade och svårt förutsägbara setlistorna på bandets turnéer. Men något riktigt stort album, en skiva med en linje i som känns låt- och produktionsmässigt vital och tidlös, har de inte gjort sedan 1981.
Den spontana coverplattan ”Blue & lonesome” från 2016 blev emellertid så oväntat lyckad att något slags hopp ändå tändes om studiobandet Stones. De verkade ha smittande kul när de tolkade Howlin’ Wolf, Willie Dixon och annan gammal Chess-blues från tiden när de började och lyckades dessutom förpacka låtarna på ett sätt som inte kändes som en menlös retropastich.
”Bättre än vad som borde vara rimligt”
När Rolling Stones nu släpper sitt första ”riktiga” album sedan 2005 års ”A bigger bang” rider de vidare på den gnistan. Mick Jagger har sagt att om det ska vara någon som helst mening med att göra en ny skiva efter 18 år får de se till att leverera.
Och ja, ”Hackney diamonds” är faktiskt bättre än vad som borde vara rimligt. Utan tvekan Stones största stund sedan, åtminstone, ”Tattoo you”.
Min förvåning har inget med ålderism att göra – att Stones alltjämt kan spela rock’n’roll bättre än de flesta vet alla som såg dem på Friends Arena i Solna i fjol – utan handlar helt om det faktum att de 2023 lyckas skapa något så här levande och glödgat inom ramarna för vad som är högst traditionell Stones-rock. För det var ju så längesedan senast.
Utan att det känns sökt eller spekulativt återvänder Jagger, Keith Richards och Ron Wood till några av de finaste platserna i Stones universum.
”Get close”, med Elton John på piano, låter som lätt upputsad ”Sticky fingers”-funk. ”Bite my head off”, där Paul McCartney lägger cool bas, knyter an till det tidiga 80-talets new wave-influerade Stones. Den tillbakablickande ”Whole wide world” är Jaggers stora popmoment. ”Dreamy skies” countryblues på ”Sweet Virginia”-domäner. ”Mess it up”, ett av två nummer som Charlie Watts hann förse med trummor innan han gick bort 2021 (på resten av skivan spelar turnétrummisen Steve Jordan), en underhållande discorockstänkare.
Har kallat in en ung, hipp producent
Jagger har kallat in en ung, hipp producent, vilket normalt brukar få varningsklockor att ringa. Och 33-årige Andrew Watt må ha rattat skivor med otaliga av senare års största popstjärnor men har rötterna i rock och förstår Stones. Han lyfter fram, putsar upp och komprimerar, skruvar försiktigt till det mest klassiska av klassiska rocksound för streamingeran.
Där kollegor ur 40-talistgenerationen på senare år gjort några av sina starkaste skivor i karriären genom att släppa in reflektioner kring sitt eget åldrande i låtarna verkar Mick Jagger fortfarande nästan bara i ett evigt nu, där klubbarna är öppna sent, frestelserna alltjämt lockar och känslor och relationer ibland blir komplicerade.
Det går kanske att sakna en blick från ett nytt perspektiv men samtidigt är det aldrig till det här bandet vi har vänt oss för de stora insikterna, det är kanske trots allt inte där de ska vara.
I ”Depending on you” har Jagger icke desto mindre en av sina finaste heartbreakballader i modern tid. ”Driving me too hard”, med snyggt gitarrtvinnande och Richards jämte Jagger vid micken i refrängen, är en annan lugn favorit här.
”Live by the sword” sorteras snarare bland bagatellerna men levererar icke desto mindre djupsvängande barrock’n’roll som inte bara rymmer Eltons boogiepiano utan också återförenar det klassiska Stones med Watts på trummor och Bill Wyman på bas för en sista show.
Lär rocka vidare så länge de orkar stå upp
Ni har ni redan hört den Stevie Wonder-uppbackade Lady Gaga-duetten “Sweet sounds of heaven”, den är kanske inte riktigt gospelrock på ”Shine a light”-höjder men låter ändå som en potentiell showstopper på den turné som ryktas följa albumet nästa år.
Egentligen är det bara i förstasingeln ”Angry” som Stones faller in i den sortens småblek kliché vi har hört lite för ofta de senaste fyra decennierna. ”Tell me straight”, det obligatoriska Keith-momentet, känns kanske kanske heller inte som ett odödligt under av framåtrörelse.
Får vi tro Stones själva spelade de in så mycket material till den här skivan att det nästan räcker för en till.
Bli inte förvånade om den kommer, det här bandet lär rocka vidare så länge Mick och Keith orkar stå upp.
Samtidigt går ”Hackney diamonds” att tolka som en sammanfattning och cirkelslutning, inte minst då the glimmer twins väljer att avsluta skivan med en gitarrskrovlig, munspelsgnisslande tolkning av ”Rollin’ stone”, Muddy Waters-låten från 1950 som de knyckte sitt namn ifrån.
Om det här är finalen går det omöjligen att säga annat än att ”the greatest rock’n’roll band in the world” lämnar oss med stil.
”Hackney diamonds” släpps 20 oktober.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik