Det Robbie Robertson gjorde för rockmusiken kan inte överskattas
Håkan Steen: The Band skulle aldrig ha hänt utan honom
Deras låtar var som hela filmer, musikaliteten och rösterna närmast hisnande och svänget fick Bob Dylan att låta bättre än någonsin.
Dessutom lade de hela grunden till den scen som långt senare skulle börja kallas americana.
Det Robbie Robertson och hans The Band gjorde för rockmusiken kan inte på minsta sätt överskattas.
Den första låt jag hörde med The Band var ”The night they drove old dixie down”. Jag var kanske 15 år, det var 80-tal och jag hann tyvärr inte spela in den när den plötsligt dök upp på radion. Jag hann väl kanske inte greppa så mycket av texten om Virgil Kane och amerikanska inbördeskriget heller men själva låten, med sitt mäktiga arrangemang och sin enastående stämsång, kändes ändå som en hel film på tre och en halv minut.
Ganska kort därefter visades ”The last waltz”, Martin Scorseses klassiska konsertfilm om The Bands avskedskonsert på Winterland i San Francisco 1976, på svensk tv och hela bandets unika storhet vecklade ut sig ännu mer. Så här stort, så här omvälvande, kunde det faktiskt vara med musik.
The Band gjorde ett slags rock som helt naturligt inkorporerade blues, soul, country, jazz och djupa amerikanska folkrötter. Texterna var gedigna berättelser som lyftes flera meter extra av att de togs om hand av så sällsynt personliga och känslofulla sångare som trummisen Levon Helm, basisten Rick Danko och pianisten Richard Manuel.
Bara att det fanns så många enastående vokalister i ett och samma band var tämligen sensationellt.
The Band fick med sin organiska musikalitet i filmen dessutom gästartister som Van Morrison, Neil Young och Bob Dylan att låta bättre än någonsin.
Robbie Robertson var inte bara en sällsynt skicklig och smakfull gitarrist, utan också The Bands ledare och främste låtskrivare.
En roll han dels hade valt av både ego och talang men också varit tvungen att ta i en orkester med tiden alltmer präglad av alkohol och droger.
Det var Robertson som drev igenom att The Band skulle ta ett storstilat farväl framför publik och filmkameror den där Thanksgiving-kvällen i San Francisco. Ett liv på vägarna hade börjat ta ut sin rätt trots att han vid tiden inte var mer än 33 år gammal.
Men så hade han också börjat tidigare än de flesta.
Född i Toronto 1943 som Jaime Royal Robertson, av en judisk far och en mor som var ursprungsamerikan. En äldre kusin lärde tidigt Robertson att spela gitarr och via radion blev han snart uppslukad av 50-talets rock’n’roll, r’n’b och blues.
En första smak av turnélivet fick han redan som 14-åring när han sommarjobbade på en turnerande karneval. Han var också assistent på en freakshow. I samma veva kom han med i sitt första band, Little Caesar And The Consuls.
1959 spelade Robertson med gruppen The Suedes på ett ställe i Toronto när Ronnie Hawkins, en av den tidens största stjärnor på den kanadeniska rock’n’rollscenen, fick ögonen på honom.
16-årige Robertson blev snart medlem i Hawkins kompband The Hawks, där amerikanen Levon Helm redan var trummis. Rick Danko, Richard Manuel och organisten Garth Hudson anslöt efter hand och i 60-talets gryning var den version av The Hawks som skulle bli The Band komplett.
Utan löften om stora pengar men ”more pussy than Frank Sinatra”, för att låna ett klassiskt citat ur ”The last waltz”, tog Hawkins med sitt band på långa turnéer genom Kanada och USA.
1964 tröttnade The Hawks på Hawkins rockabilly och ville göra något med blues- och soulorienterat på egen hand. Efter en tids spelande som Levon And The Hawks hörde Bob Dylan av sig och undrade om The Hawks vill kompa honom på hans nästa turné. Vilket inte var en okontroversiell sak då Dylan dittills hade gjort sig känd som folksångare och nu alltså ville koppla på ett elektriskt rockband.
Det var The Hawks som han hade med sig på scen den där kvällen på Free Trade Hall i Manchester 1966 när en besviken folkmusikälskare ropade ”Judas!”.
Och det var Bob Dylan som året därpå tog bandet till Woodstock, dit han hade flyttat för att vila upp sig efter sin mc-olycka, i förhoppning om att de skulle skapa lite ny musik.
Delar av bandet valde att hyra ett hus nära West Saugerties som musikerna snart började kalla Big Pink, på grund av dess färg.
Och det var här som bandet blev The Band. Det fanns inga andra band i området, så det var helt enket det som folk kallade dem.
I källaren på Big Pink satte Dylan och The Band upp en provisorisk studio och började spela in låtar. Det var dessa inspelningar som först sju år senare skulle komma ut som det numera klassiska Dylan-albumet ”The basement tapes”. Men det var också i samma hus och vid samma tid som The Band fann sitt eget sound, det som 1968 resulterade i det klassiska debutalbumet ”Music from Big Pink”.
Och det var med låtar som ”To kingdom come”, ”Caledonia mission”, ”Chest fever” och framför allt ”The weight” som låtskrivaren Robbie Robertson klev fram på allvar.
Den sistnämnda är en av rockens mest ikoniska låtar, för stämsången och den suggestiva countryfolkgrooven men också för den lika kryptiska som suggestiva historien om Fanny, Miss Moses, Carmen, Luke och Crazy Chester, inspirerad av Bergman och Bunuel och med vissa bibliska övertoner.
The Band följde året därpå upp med det precis lika oantastliga albumet ”The Band”, och gjorde även med sina sex 70-talsskivor den sortens avtryck som har gjort att nya generationer lyssnare har fortsatt att upptäcka dem sedan dess. Till stor del tack vare Robertson-signerade låtar som ”Up on Cripple Creek”, ”The shape I’m in”, ”Ophelia” och ”It makes no difference”.
The Band blev på egen hand ett av det tidiga 70-talets allra största band och när den vid tiden Malibu-baserade orkestern återförenades med Bob Dylan på hans USA-turné för albumet ”Planet waves” 1974 försökte sex miljoner fans komma åt de 600 000 biljetterna.
Den som vill höra såväl en artist som en grupp på gemensam artistisk peak lyssnar förslagsvis på livealbumet ”Before the flood” från den turnén.
Men Robbie Robertson kände som sagt att livet som turnerande rockmusiker började kosta mer än det smakade, alla framgångar till trots.
Han hävdade i efterhand att han inte nödvändigtvis hade sett ”The last waltz”-konserten som en slutpunkt för bandet men framför allt Levon Helm menade att Robertson tvingat fram den, vilket utvecklades till en konflikt mellan Robertson och övriga i bandet som aldrig riktigt löstes.
Manuel gick bort 1986, Danko 1999 och Helm 2012. Tre år gamla The Band-dokumentären ”Once were brothers” baserades delvis på Robertsons självbiografi ”Testimony” och visar tydligt att osämjan hade satt sina spår hos bandledaren.
Efter The Band fortsatte han emellertid att vara framgångsrik artist, inte minst som kompositör och musikansvarig i en lång rad filmer. Främst sådana signerade den med tiden nära vännen Martin Scorsese, däribland ”Tjuren från Bronx”, ”The king of comedy”, ”Casino”, ”The departed”, ”Gangs of New York” och ”The Irishman”. Sin sista insats gjorde han till kommande Scorsese-filmen ”Killers of the flower moon”.
Karriären som soloartist blev mer sparsmakad, totalt sex album. Men framför allt den självbetitlade Daniel Lanois-producerade debuten från 1987 förtjänar att lyftas fram, där namn som U2, Peter Gabriel och Maria McKee gästade och Robertson skrev suggestiva låtar som ”Somewhere down the crazy river” och ”Fallen angel”, om Richard Manuel.
Även 1991 års New Orleans-hyllande ”Storyville” står sig fint fortfarande.
Robertson odlade dessutom med åren ett djupt engagemang för den amerikanska ursprungsbefolkningen, mest synligt på 1994 års album ”Music for the native Americans”.
Som stilbildare och musikalisk inspiratör hör han till de senaste 60 årens allra främsta. ”Music from Big Pink” var den sortens skiva som fick Beatles att skala av och göra enklare på musik på ”Let it be” och gav en ännu okänd Elton John idéer till hur rockmusik kunde skrivas och låta.
Inte minst har alla artister som de senaste 50 åren haft ambitionen att på något sätt blanda rock, country, blues och folkmusik allt att tacka Robertson och The Band för. Det var de som gjorde ritningen för det som långt senare skulle komma att kallas americana.
Fråga vem som helst som går att sortera in under den beteckningen, från Grateful Dead till Jason Isbell.
Men jag vill egentligen gå längre än så. Min erfarenhet är att alla som verkligen gillar musik förr eller senare hamnar hos The Band. De var helt enkelt så fenomenalt bra att de inte går att undvika.
Och de skulle aldrig ha hänt utan Robbie Robertson.