”På spåret”-profilen: Pappa dog två dagar före semifinalen

Thomas Nordegren om dottern Elin, långa karriären och relationen med hovet

Publicerad:
Uppdaterad:
Thomas Nordegren har sänt ”Nordegren & Epstein i P1” i tio år.
Foto: JIMMY WIXTRÖM
Thomas Nordegren har sänt ”Nordegren & Epstein i P1” i tio år.

NÖJE

För Thomas Nordegren blev årets omgång av ”På spåret” speciell.

Två dagar före inspelningen av semifinalen gick hans pappa bort.

– Jag satt vid hans dödsbädd på Helsingborgs lasarett och min första tanke var att jag inte skulle orka.

De blixtinkallades av SVT när det stod klart att Frida Boisen och Hamid Zafar hade diskvalificerats då Zafar under flera år skrivit hatiska inlägg om judar och homosexuella under pseudonym. Trots att rutinerade radioduon Thomas Nordegren och Louise Epstein kastades in i dressinen från en dag till en annan fixade de uppdraget med bravur. De tog sig hela vägen till finalen som blev en riktig rysare. Efter sista frågan stod det klart att Claes Elfsberg och Magdalena Forsberg hade vunnit med två poäng. 

– Magdalena och Claes var helt enkelt bättre och är värdiga vinnare. Det var svåra musikfrågor men de klarade ju sista delfrågan där också. Den stora besvikelsen var att coronan gjorde att SVT måste ställa in efterfesten - den har rykte om sig att vara generös och vild. 

Var det självklart att tacka ja när SVT ringde?

– Det blev ett väldigt snabbt beslut. För mig var det också lite speciellt, två dagar innan vi skulle spela in semifinalen och finalen dog min pappa. Jag satt vid hans dödsbädd på Helsingborgs lasarett och min första tanke var att jag inte skulle orka. Det gjorde att jag var lite påverkad av det som hänt, jag var inte lika uppåt och Louise fick sköta större delen av underhållningen och skämten. Men nu hade vi tackat ja, och jag kände att jag inte kunde hoppa av.

Hur nervös är du när du sitter i buren och Luuk yppar de bevingade orden ”Vart är vi på väg”?

– Jag var konstigt nog lite minde nervös den här gången. Dels det plötsliga inhoppet och dels de privata grejerna gjorde att det kändes att det får gå som det går. Ingen kunde heller förvänta sig att vi skulle ha förberett oss, även om det är jättesvårt annars också. Men det fanns ingen tid för sånt. Det gjorde nog att man inte hade så höga förväntningar.

Du och Louise Epstein har sänt ”Nordegren & Epstein i P1” i tio år, hur började allt?

– När man har varit utrikeskorrespondent i det här huset går man från hero till zero. Man blir helt enkelt ett personalproblem när man kommer hem. Jag placerades på inrikesgruppen, men för att avlasta Annika Lantz som gjorde både ”Lantz i P4” och ”Lantz i P1” var vi några stycken som hoppade in. Så småningom kom Louise in, men då hade vi egna program. Redaktionen hade en idé om att vi skulle spegla samhället och ha olika sidekicks varje dag, men det blev bara rörigt. När det krisade någon gång var jag och Louise sidekicks åt varandra och då kom cheferna på att det blev bättre och billigare och lättare att administrera. Sedan dess har vi kört på.

Blir det tio år till?

– Nej, public service gillar inte att ha kvar människor efter pension och jag går redan på övertid. Jag fyller snart 68 år, egentligen skulle jag slutat vid 67 men det har blivit förlängt med ett halvår i taget. Jag tycker fortfarande det är kul, men eftersom jag har gjort det här programmet i tio år kan jag ibland längta efter att göra något mer djupgående. Det här är mer korta grejer om aktuella ämnen, men det är i och för sig bra när man ska tävla i ”På spåret” då man lär sig ganska mycket.

Foto: SVT
Louise Epstein och Thomas Nordegren i ”På spåret”.

Träffade kärleken i Berlin

Har du några konkreta planer vad du skulle vilja göra?

– Nej, men jag har många funderingar. Men det är inget man kan förverkliga så länge man gör en daglig aktualitetstalkshow. Jag har några erbjudanden om poddar, tv och böcker men kanske skulle man göra något helt annat och bli styrelseproffs eller sitta i styrelsen för någon kulturinstitution. Det har man ju inte kunnat göra som programledare. Jag tror inte jag kommer att mata duvorna.

Du är inte utbildad journalist?

– Jag är i stort sett autodidakt. Min enda akademiska merit är att jag varit gästprofessor i journalistik på New York University 1988.

– Jag hade bland annat varit på SVT:s ”Kvällsöppet” och på DN:s kulturredaktion när jag fick jobb på Sveriges Radio. Redan efter något år blev jag chef för ”Kanalen” som jag sedan lade ned och gjorde om till ”Studio Ett” vilket innebar en stor organisationsförändring. Vi fördubblade sändningstiden till två timmar som det är i dag och det blev två programledare istället för en. Det är alltid svårt med förändring, särskilt om man är yngst på stället. 

Fick du mycket skit?

– Ja, jag fick i stort sett alla emot mig. Men det blev ju bra till slut. 

Du har som sagt också varit utrikeskorrespondent i både Tyskland och USA, vad är ditt starkaste minne från de åren?

– Det som gjort starkast intryck är katastrofsituationerna som en krasch med ett höghastighetståg med över 100 döda i tyska Eschede och skolskjutningen i Virginia Tech. Det var otäckt. Jag var ute och körde till en annan grej och hörde om det på bilradion. Jag kom dit när det bara var anhöriga där och de döda ungdomarna. Att se sönderskjutna ungdomar glömmer man inte. Jag var också på plats under Katrina-katastrofen i New Orleans, det var hemskt. I sådana lägen kör man bara på och så kommer allt efteråt.

Privat är du sedan 2003 gift med barnboksförfattaren och illustratören Anna Höglund?

– Vi träffades när jag var utrikeskorrespondent i Berlin, våra två barn är också födda där. De var med i USA också. Det är praktiskt att ha en fru som är författare och bildkonstnär och som kan flytta med utan att för den sakens skull behöva bli hemmafru. Det var en kul tid, men det är ändå svårt att leva med en korrespondent, det är knepigt att bestämma saker då man kanske plötsligt måste åka iväg.

Det blev lite ståhej när prins Carl Philip och prinsessan Sofia döpte sin yngste son till Walther. Under en radiosändning undrade du hur man kunde uppkalla sitt barn efter en nazistisk släkting, det vill säga Silvias pappa?

– Jag tyckte det var okänsligt att döpa honom till Walther. Det blev ett litet blåsväder, men vi balanserar rätt ofta på Sveriges Radios programregler. Men oftast kommer vi undan med att det är en talkshow och att vi är två personer som kan balansera varandra. 

Foto: David J. Phillip / TT NYHETSBYRÅN
Elin Nordegren och Tiger Woods skilde sig 2010.

”Tiger är en väldigt bra pappa”

Hörde du något från hovet?

– Nej, men det var länge sedan jag hade problem med dem. För länge sedan skrev jag en krönika i DN som handlade om att kungen höll så dåliga tal och undrade varför han överlät det till snorkfröknarna på slottet. Då blev jag uppkallad till förste hovmarskalk Kuylenstierna.

För en liten uppsträckning?

– Precis. Jag fick också ett brev av Elisabeth Tarras-Wahlberg som hon hade undertecknat med ”Snorkfröken”. När jag kom till hovmarskalken var jag lite orolig, men de var vänliga, bjöd mig på kaffe och sa att jag hade helt rätt. De hade fått hemskt dåligt underlag till talen i USA som jag syftade på, och sa att jag var välkommen om jag hade andra synpunkter. Men jag har en hyfsad relation med kungen och drottningen och har intervjuat dem flera gånger och reste senast med dem på statsbesöket hos det japanska kejsarparet 2018.

Din dotter Elin var ju tidigare gift med Tiger Woods. Hur går tankarna när du ser tillbaka på otrohetssoppan?

– Jag brukar undvika att tala om mina barns relationer men det där är ju tolv år sedan. De har båda gått vidare och Tiger är en väldigt bra pappa till sina barn och allt fungerar bra. 

Men det måste varit absurt att stå bredvid i egenskap av förälder när allt briserade?

– Ja, det är klart. Det var helt absurt när allt exploderade och amerikanska och engelska tv-team stod i trädgården och här utanför radiohuset. Men hon har ju en ny familjesituation nu. 

Det blev lite av en medial överraskning.

– De lyckades hålla det där hemligt för media ganska länge. Men Elin och Jordan (Cameron) har det väldigt bra och har ju också fått ett gemensamt barn. Jag har tyvärr inte sett lilla Arthur sedan han nästan var sex månader. 

Har du någon kontakt med Tiger?

– Inte annat än i vardagliga sammanhang som barnens fotbollsmatcher och när det varit överlämningar. Men det har det ju inte varit under corona. Jag träffade barnbarnen när jag var över till USA i mars, nästan ett år sedan nu. Det är klart jag saknar dem, nu har vi varit ifrån varandra länge. Men det finns andra kontaktvägar som Facetime.

 

Publicerad:

LÄS VIDARE