Louise Epstein: De hörde av sig och skrev ”din jävla jude”
Radioprofilen om lättnaden efter ”Nordegren & Epstein”, antisemitismen och rösttraumat
Publicerad 2023-04-09
Hon är en av Sveriges Radio P1:s mest framstående profiler.
Men under radioutbildningen fick Louise Epstein höra att hon aldrig skulle kunna jobba med radio på grund av sin röst.
– Jag bröt ihop helt och var jätteledsen. Det var ett trauma i flera år.
I slutet av förra året meddelade radioduon Louise Epstein, 57, och Thomas Nordegren, 70, att de skulle lägga ner sin talkshow ”Nordegren & Epstein i P1” efter tolv år i etern. I februari blev det ett sista direktsänt program från Berwaldhallen i Stockholm där de tog farväl av den alltid så trogna publiken.
För Thomas Nordegren väntade ett liv som pensionär medan Louise Epstein snabbt gick vidare med ett nytt radioprojekt – och nu har podden ”I hjärnan på Louise Epstein” premiär som även kommer sändas i P1 varje söndag.
– Det kommer handla mycket om hjärnan och syftet är att förstå sig själv bättre, men också tiden som vi lever i. Jag försöker prioritera ämnen där det finns en existentiell diskussion. I Sverige ökar exempelvis antalet personer som plågas av oroskänslor. Det kan bli en spännande diskussion, handlar det om problem i samhället eller är det bara något som kan behandlas med KBT och som inte alls har med utvecklingen att göra?
”Kommer det istället gå utför efter 60?”
Är oroskänslor något du själv har erfarenhet av?
– Ja, jag tycker faktiskt det har ökat lite med åren och jag tänker mycket mer på det nu. Hur kommer det bli när jag blir gammal? Kan jag vara säker på att det blir en härlig tid som pensionär eller kommer det istället gå utför efter 60? Det kan jag oroa mig för. Och då kommer också frågan, hur länge ska jag jobba?
– Sedan är det inte svårt att inte låta sig påverkas av den galopperande inflationen. Jag har såklart en rimlig lön och sparade pengar, men var kommer det sluta? Är det smartast att amortera allt eller är det bara dumt eftersom jag ändå ska dö snart? Sådana tankar har blivit vanligare.
”Lättad” när ”Nordegren & Epstein i P1” lade ner
”Nordegren & Epstein i P1” har gått i graven, hur går känslorna?
– Precis när vi hade haft vår stora sändning i Berwaldhallen kände jag mig lättad. Sedan hade jag en dipp och undrade hur det skulle gå. Det känns lite konstigt, men det är säkert samma sak om man skiljer sig. Har man varit i något så länge blir det mycket känslor.
Men kände du verkligen att det var dags att gå vidare?
– Ja, och nu ska ni få mitt ärliga svar. Det har varit ett väldigt krävande jobb och det var väldigt stressigt ibland. Man skulle alltid vara på topp och ha många idéer. Eftersom vi körde fyra dagar i veckan blev det också en väldigt inrutad tillvaro. Jag var sliten och det har varit flera omgångar då jag verkligen har velat sluta. Samtidigt har det varit så kul med Thomas och då har jag fortsatt.
Vi antar att ni har fått många fina lyssnarreaktioner genom åren?
– Absolut. Många som haft det psykiskt tufft har hört av sig och skrivit att de har orkat tack vare vårt program och det betyder såklart mycket. Sedan har folk varit arga också och tyckt vi varit störiga. Ibland om vi har sagt fel har folk hört av sig. Det finns också vissa som verkligen har hatat oss, men majoriteten har ändå tyckt om programmet.
”Antisemiter hörde av sig och skrev ’din jävla jude’”
Du skrattade till när du precis sa att vissa hatade er, innebär det att du inte tar åt dig?
– Det är både och, men jag brydde mig mer i början. Då var det också flera antisemiter som hörde av sig och skrev ”din jävla jude” och ”judarna har tagit över medierna”. Sådant kan jag fortfarande tycka är lite jobbigt. Sedan kan vissa också tycka jag är jättekorkad för att jag frågar sådant som jag vill veta. Men det bryr jag mig inte så mycket om.
Hur väcktes radiointresset från första början?
– Jag började som skönlitterär författare och producerade två böcker. Men det gick ganska dåligt för en av böckerna och jag tänkte att jag måste ha en plan B.
Tappade du självförtroendet?
– Ja, det gjorde jag definitivt. Jag kom sedan in på Dramatiska Institutets radiolinje. Då var jag 30 år och äldst i klassen med två barn. När jag var klar kände jag mig piskad att tjäna pengar och sökte sommarjobb, men det gick dåligt och det kändes hemskt.
Uppmanades att sluta: ”Min röst var så dålig”
Vad hände sedan?
– Jag fick jag höra av en kollega som heter Anna Tullberg att Sveriges Radio behövde ett nytt fredagsprogram. Jag lämnade in ett förslag som chefen tyckte var bra och sedan hade vi en vecka på oss att förbereda allt. Då hade jag aldrig varit programledare och Anna hade aldrig producerat något och jag var så rädd och nervös.
Du uppmanades att ge upp radiodrömmen på grund av din röst?
– Ja, det var under utbildningen. När man hade gjort ett reportage kom det personer som skulle ha åsikter och ge kritik. Då sa en man som fortfarande är aktiv att mitt reportage var jättebra, men att jag var körd och att jag aldrig skulle kunna jobba med radio för att min röst var så dålig. Han tyckte jag skulle sluta.
Jag bröt ihop helt och var jätteledsen. Det var ett trauma i flera år
Hur kändes det där och då?
– Jag bröt ihop helt och var jätteledsen. Det var ett trauma i flera år. När jag sedan skulle läsa in en ”prata” var jag så traumatiserad och tänkte bara på hur min röst lät och att jag var körd. Men det gick ju bra och nu kan jag ändå skratta åt det.
”Fortfarande lite känsligt”
Men din röst är en vattendelare?
– Ja, det finns de som retar sig. Men jag har bara en enda åsikt om röster, antingen hör man vad människor säger och då är det okej eller så gör man det inte.
Då tar du inte åt dig?
– Jo, eftersom jag blev traumatiserad så är det fortfarande lite känsligt, men ändå inte så jättekänsligt.
Vi har förstått att du är hurtig av dig och är ute och springer väldigt tidigt på morgonen?
– Nu är jag faktiskt lite förslappad. Men jag cyklar till jobbet varje dag året om. Jag har faktiskt cyklat varenda jäkla dag, även i snön. När det var totalt snökaos hade jag en dag när jag jobbade hemma, men annars cyklar jag.
Då förmodar vi att hälsan är god?
– Ja, jag har ännu inte fått de här livshotande sjukdomarna. Men det var jobbigt när jag hade covid och som en konsekvens av det har jag fått lite förhöjt blodsocker. Det kan man tydligen få. Jag äter i princip inget socker, men var sund innan. Nu är jag ännu mer sund och det kan bli minikeso i stället för ost. Jag hoppas det går åt rätt håll.
Lärde känna sin man när hon var 16–17 år
Privat är du gift med Greger sedan många år?
– Ja, vi var först vänner och jag lärde känna honom när jag var 16-17 år. Men vi blev inte ihop förrän några år senare. Så det är lång tid. Men det går väl lite upp och ner.
Det kanske bara tyder på att ni är rätt normala?
– Ja, jag tror det. Han är en fin människa.
Har du något kärleksrecept att dela med dig av?
– Det är bra om man försöker prata med varandra. Om man får barn tror jag också det är bra om man är rätt så överens om hur man ska uppfostra barnen och hur man är mot barnen. Har man inget samtycke där blir det jättejobbigt och det är också oerhört taskigt mot barnen.
Judiska pappan flydde från Danmark
Du har som sagt judiskt ursprung och din pappa Leopold flydde från Danmark under andra världskriget?
– Jag och Thomas gjorde faktiskt en sändning från Helsingborg före jul och på Dunkers kulturhus hade de en utställning om de danska judarnas flykt. Jag gick dit eftersom vi skulle prata om det i programmet. Då såg jag plötsligt ett stort fotografi. Vad är det med det där fotografiet? Då gick jag närmare och såg att det var min pappa. Jag hade aldrig sett fotografiet, men tänkte att jag hade fel och att det bara var inbillning. Men jag tog en bild på det och ringde mina syskon och min bror sa att det helt säkert var pappa. Jag hörde sedan av mig till muséet. Han var ju bara en namnlös flykting, men nu kunde han få tillbaka sitt namn.
Bejakar du ditt judiska arv?
– Absolut. Vi firar lite judiska traditioner och under en period var jag också matskribent i Judisk Krönika där jag utvecklade traditionella judiska recept.
Kan du känna en rädsla med tanke på strömningarna i samhället?
– Nej, jag tycker inte jag ska gå runt och vara rädd. Men det är lite primitivt. Jag ska snart gå på en judisk fest med en kompis. Även fast man anmält sig via mobilt bank-id får man inte reda på var festen är förrän dagen innan. Det finns antisemitism och en hel del idioter. Så är det tyvärr.
– Men det är viktigt att vi har ett öppet samhälle. Men om man söker på mitt nummer kan man inte längre hitta det. Däremot tog jag inte bort det för att jag kände mig hotad. Det var så många lyssnare som ringde hem till mig. De ville tycka om allt möjligt och ha hjälp med olika saker. Någon hade en sjuk man och undrade hur man skulle göra för att få hans blod utbytt. Jag kände inte att jag kunde ha de samtalen efter jobbet. Det orkar jag inte.
