De lägsta lönerna går inte att leva på

Att jobba heltid räcker inte längre

De lägsta lönerna i många kollektivavtal räcker inte ens till det nödvändiga.

Den som arbetar full tid ska också kunna leva på sin lön. Det borde vara en grundbult för ett anständigt samhälle, men i dagens Sverige gäller det inte.

Det är tidningen Arbetet som har jämfört kollektivavtalens lägsta löner med Konsumentverkets siffror för vad som behövs för att klara sig. I yrken som personlig assistent, tandsköterska eller anställd i privat äldreomsorg räcker pengarna inte.

Enligt Arbetet skulle en 25-åring i Storstockholm behöva en lön på 20 147 kronor i månaden för att vardagen ska gå runt. Då pratar vi inte om något lyxliv. Inga restaurangbesök och ingen semestrar. Inte ens sjukvårdskostnader ryms.

Den lägsta lönen för tandsköterskor i Unionens avtal med Vårdföretagen är 19 096 kronor i månaden. Den lägsta nivån i Kommunals avtal för den privata äldreomsorgen ligger på 19 915.

Viktiga arbetsuppgifter

Arbetet räknar upp fler exempel. Personliga assistenter, 20 029 kronor. Bilmekaniker, 19 711. Så där skulle vi kunna fortsätta. Viktiga arbetsuppgifter som behöver utföras har avtal som tillåter löner som det faktiskt inte går att leva på.

Någon kan förstås invända att räkneexemplen är teoretiska. Att avtalets lägsta löner inte behöver betyda att jobbet verkligen är så dåligt betalt.

Det är sant, men vi får ändå en bild av vart fallande reallöner och skenande inflation har fört oss. Inte ens den som arbetar heltid och har en lön enligt kollektivavtalet kan vara säker på att klara sig.

Just nu förhandlar fack och arbetsgivare om årets löneökningar. I veckan väntas ett bud till parterna inom industrin. Det avtalet kommer att styra hur det går för alla de drygt två miljoner löntagare som nu ska få nya löner.

Kompenserar inte för inflationen

Facken har krävt 4,4 procents höjning. Det är högre än tidigare men skulle inte kompensera för inflationen. Dessutom vill man ha en speciell satsning på de som har de lägsta lönerna.

Just det kravet har retat arbetsgivarnas förhandlare.

För tidningen Kommunalarbetaren förklarade arbetsgivarorganisationen Almegas Stefan Koskinen nyligen att de som tjänar minst måste få det sämre innan det kan bli bättre.

– Jag vill inte låta hjärtlös, sa Koskinen.

Det handlar inte om hur det låter. När avtalen tillåter att människor som gör samhällsviktiga arbetsuppgifter har så dåligt betalt att de inte klarar vardagen finns det bara en sak att göra. Lönerna måste höjas, speciellt för de som har minst betalt.

Kraven i årets avtalsrörelse visar att facken vill ta ansvar. Något utrymme att pruta finns egentligen inte, speciellt när det gäller låglönesatsningen.

Låt oss hoppas att arbetsgivarna – inte minst i den privata servicebranschen – klarar att visa samma ansvar.