Turkiets folkmord måste diskuteras
”Turken vaknar. De armeniska hundarna bör akta sig. Död åt de armeniska hundarna. Död! Död! Mina kära raskamrater.”
Så sa Turkiska riksförbundets vice ordförande Barbaros Leylani, enligt TV4:s översättning, från en talarstol på Sergels torg i torsdags. I går avgick han och talet är polisanmält för hets mot folkgrupp.
Det finns naturligtvis inget försvar för att uttrycka sig på detta sätt men när media började uppmärksamma talet lät Barbaros Leylani närmast förvånad. Det var egentligen inget tal, förklarade han, eftersom det inte var förberett. Och han menade inget illa.
”Inget sagt mot de fredliga”
”Jag har inget sagt mot fredliga armenier, barn eller kvinnor” skriver han på Turkiska riksförbundets hemsida.
Det stora problemet med ett tal som detta är att det kräver sitt sällskap. Glödande hat uppstår inte i ett vakuum. ”Turken vaknar” och ”armeniska hundar” är exempel på samma nationalistiska retorik som i dag sköljer över Turkiet från huvudstaden Ankara.
Minoriteter, oppositionella och journalister är vanliga måltavlor, även från högsta politiska nivå.
Väcker fasansfulla minnen
Svenskar med rötter i Turkiet har självklart inget ansvar för vad president Recep Tayyip Erdoğan ställer till med. Dock är det klart olämpligt att Turkiska riksförbundet lånar sig till en liknande propaganda.
Den ökande nationalismen sammanfaller dessutom med att det är drygt hundra år sedan folkmordet på ungefär en miljon armenier och ett stort antal assyrier, syrianer, kaldéer och greker inleddes i det dåvarande Osmanska riket. En historia Turkiet fortfarande förnekar.
Retoriken på Sergels torg väcker fasansfulla minnen till liv. Att förfalska historien är dessutom livsfarligt i en region där folkmord fortfarande pågår.