I Nato bör vi sända Gripen till Ukraina
Vår säkerhet hänger på att Putin besegras
Det var sörmländsk högsommar. På bryggan framför Harpsunds berömda eka stod Ulf Kristersson och Volodymyr Zelenskyj. Det var svensk politiks allra heligaste mark, den där dagen 2023.
På bilderna är Ukrainas president lätt framåtlutad och ivrig, gestikulerar, i militärgrön T-shirt. Ulf Kristersson lyssnar. Någon roddtur tog de aldrig.
På pressträffen strax innan, omgivna av svenska och ukrainska flaggor hade Volodymyr Zelenskyj tackat för det militära stödet. Men hade hade även varit tydlig om behoven.
– Gripen är Sveriges stolthet. En sådan stolthet kan delas med Ukraina, sade han.
Ulf Kristersson svarade med ett leende.
– Det är viktigt att vi tar sådana här stora steg framåt och jag tror att vi kommer att se handling de närmaste veckorna. Jag tror verkligen att de kommer att erbjuda möjligheten att leverera flygplan, sa Zelenskyj.
Sedan dess har sju månader gått.
Och i torsdags blev fullvärdiga medlemmar i Nato.
Förhoppningsvis har tiden utnyttjats väl med övningar och förberedelser. Och när Sveriges flagga i morgon måndag hissas utanför Natos högkvarter finns inte längre några ursäkter.
Vi bör nu skicka vårt allra mest kraftfulla vapen till den viktigaste strid vi stått inför sedan det finska vinterkriget. Det är dags för Jas Gripen till Ukraina.
När man talar med experter är de överens. Ukraina behöver ett modernt flygvapen om de ska kunna försvara sitt land effektivt mot Rysslands angrepp.
Och slå tillbaka de soldater som ockuperar deras land.
Just nu pågår en omfattande rysk desinformationskampanj om att motstånd mot angriparen skulle vara meningslöst. Ibland ser man spår av detta även i svenska medier.
Men det finns ingen mer klassisk krigspropaganda. Inget är enklare än att vinna ett krig om motståndaren bara ger sig.
I broschyren Om krisen eller kriget kommer som skickats ut till alla svenska hushåll står därför de klassiska orden ”Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.”
Samma sak gäller för Ukraina.
Det ligger i vårt egenintresse att Ryssland besegras, för alternativet är fler krig. Vladimir Putins mål har aldrig varit att bara förinta Ukraina. Han vill återupprätta det Ryssland som en gång var.
Eller snarare ett slags mytologiskt Storryssland där han själv valt vilka perioder i historien som ska räknas och vilka folk som ska underkasta sig.
Ukraina kan räknas dit, men även Georgien och Moldavien, de baltiska staterna och Finland. Retoriken från Kreml skiftar.
När Putin 17 december 2021 ställde ett ultimatum till länderna i väst om en ny säkerhetsordning i Europa ingick även Sverige i den krets av länder som skulle knäfalla inför Moskva.
Där gick min gräns. När han sedan 24 februari 2022 lät över 200 000 man gå över gränsen till Ukraina stod det för mig personligen helt klart att den säkerhetspolitiska värld jag vuxit upp i inte längre fanns.
Jag har aldrig tidigare varit för Natomedlemskap. Inte Aftonbladets ledarsida heller. Två hundra år av alliansfrihet har hållit oss utanför två världskrig och räddat hundratusentals svenskar från krig, lidande och förstörelse.
Himlen mörknade aldrig över vårt land, som historikern Henrik Berggren uttryckt saken. Att överge den politiken är inget jag personligen gjorde för att ”komma hem” som statsminister Ulf Kristersson uttryckte saken i sitt tal till nationen i torsdags.
Jag var redan hemma.
Mitt motiv till att ändra mig om Nato är istället mycket enkelt. Jag kan inte se hur vi ensamma ska kunna hävda vår suveränitet, vår handlingsfrihet som land och vårt sätt att leva när Ryssland agerar som de nu gör. Inte i längden.
Man kan ha synpunkter på den process vi har gått igenom. Vår tvååriga tystnad inför övergrepp mot kurderna i Turkiet och demokratins förfall i Ungern är inget att vara stolta över. Men nu är den perioden historia, hoppas jag.
I den nyutkomna boken En tid för krig – Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022 (Historiska media 2024) ställer professor emeritus Wilhelm Agrell Vladimir Putins och Adolf Hitlers geografiska expansionsprojekt bredvid varandra.
Det är en något halsbrytande tankeövning. Men förloppen är mer lika än man först kan tro. Samma inre kontroll av propaganda, samma utnyttjande av historiska myter, samma förbehållslösa ljugande utåt.
Både Hitler och Putin använder sig av överraskning och fräckhet som strategi. De har läst sina motståndare skickligt och utnyttjat västs önsketänkande och ovilja till krig.
Putin i Georgien, i Syrien och vid ”anslutningen” av Krim. Hitler när Rhenlandet militariserades, vid ”anslutningen” av Österrike och när Tjeckoslovakien svaldes.
Västmakterna har svarat med att mäkla fred. Efter Krim släpptes Ryssland snart in i värmen och i München 1938 styckades Tjeckoslovakien med Frankrikes och Storbritanniens goda minne.
Västs obeslutsamhet blir i Wilhelm Agrells beskrivning diktaturens viktigaste tillgång. Vi väntar och hoppas medan de agerar.
”Våra fiender är maskar, jag såg dem i München” sa Adolf Hitler till sina generaler.
Sen invaderade han Polen 1 september 1939. Allt tal om förhandlingar och fred var psykologisk krigföring.
Vladimir Putin ser på samma sätt oss om maskar. Vi vågar inte. Han skramlar med kärnvapen och hoppas på valseger för Donald Trump. Och på att vi ska ge upp. Så att han kan förbereda nästa steg.
Sedan i torsdags är vi med i Nato. Men det krig som allt detta handlar om är ännu inte vunnet, långt ifrån.
Europas säkerhet bygger på att Putin besegras. Precis som den under 30- och 40-talet hängde på att Nazityskland stoppades.
”Gripen är Sveriges stolthet” sa Volodymyr Zelenskyj den där sommardagen på Harpsund.
Det är dags att vi delar den med Ukraina.