Unga skulle må bra av att bli soldater

Två av tre för ”sjuka” för lumpen

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Sverige rustar upp. I år kallas 8 000 unga till värnplikt och om några år ska det vara 10 000. Sannolikt kommer antalet sedan öka. Inget tyder på någon ljusning i det säkerhetspolitiska läget.

Förra veckan rapporterade Plikt- och prövnings­verket att ungefär två tredjedelar av de 107 000 unga som svarade på årets mönstrings­underlag inte motsvarar försvarets krav. Bara en tredjedel går att kalla till mönstring, övriga är antingen sjuka, har diagnoser eller är skadade.

Av de unga kvinnorna har 73 procent angett någon form av hinder.

– Vi tycker att det är väldigt höga siffror, säger Plikt- och prövningsverkets generaldirektör Christina Malm.

Jo tack, och det är ärligt talat en fullständig katastrof.

Men borde vi vara förvånade?

Mitt svar är entydigt nej.

Psykisk ohälsa är sällan något man talar högt om men faktum är att Sverige i en lång rad mätningar ligger väldigt dåligt till. Enligt SCB har ohälsan ökat i alla nordiska länder de senaste 30 åren men mest av allt i Sverige, särskilt för flickor.

FN:s barnfond Unicef som mätt barns psykiska välbefinnande i de 38 rikaste länderna placerar Sverige på plats 22. Långt efter de länder vi vanligen jämför oss med.

Folkhälsomyndigheten pekar ut skolan som särskilt viktig om man ska kunna göra något åt problemen. Och det är inte bara den psykiska ohälsan bland barn som ökar.

Fler och fler får diagnoser utan att någon egentligen har svaret på varför. Även här spelar skolan en helt avgörande roll. Den som har exempelvis autism, adhd, dyslexi eller andra diagnoser är i regel hindrad att göra militärtjänst.

Engagerade lärare, duktiga skolledare och tillräckligt med resurser till elevhälsa, kuratorer och specialpedagoger kan göra hela skillnaden.

Men som skolan i dag ser ut finns inte alltid de möjligheterna. Tvärtom, skulle man nog kunna säga. Skolan har de senaste trettio åren allt mindre utgått från elevernas behov och istället fungerat som en kassako åt ägarna.

Samma skola där femton till tjugo procent av eleverna lämnar utan behörighet att läsa vidare klarar alltså inte att göra unga redo för militärtjänstgöring.

Vilken chock, verkligen.

Vad bör då göras?

Personligen tror jag att många av de som anmält hinder sannolikt skulle må ganska bra av att göra lumpen. Det är en utmaning, självfallet, men också något som får en att växa som individ. En början vore sannolikt att göra mönstringsunderlaget mer träffsäkert än idag.

Dagens försvarsmakt är mångfacetterad och behöver en mängd olika kompetenser. Att dra alla med en diagnos över samma kam slår då helt fel.

Totalförsvaret som helhet blir tvärtom starkare av kreativitet, tankar utanför boxen och en mångfald av erfarenheter och perspektiv.

Det är ett oerhört slöseri att då reducera människor till en diagnos för att det står så i ett papper.

Just unga med starka specialintressen, som är särbegåvade eller på något annat sätt inte riktigt har en plats i vår allt sämre skola kanske passar perfekt i rätt befattning i försvarsmakten.

Framtidens försvar behöver sannolikt fler datanördar, uppfinnare, kodknäckare och drönarfreaks, inte färre.

Plikt- och prövningsverket kanske skulle byta namn till Plikt- och rekryteringsverket och ges i uppdrag att hitta dem. Att bara skriva bort två av tre unga är inget alternativ. Det blir för enögt.

Själv mönstrade jag och gjorde lumpen i en annan tid. När ingen funderade så mycket över saken. Det var bara något man gjorde, i mitt fall i Boden.

Men redan då minns jag att det fanns en och annan synpunkt på mönstringens träffsäkerhet. Som berättelsen om fiskarpojkarna från yttre skärgården i Göteborg.

De svarade alltid dåligt på de skriftliga proven.

Pliktverkets psykolog förstod inte vad de sa.

Och de såg lite luggslitna ut.

Så de fick alltid befattningar som kockar, malajer eller servicepersonal.

Att de kunde skjuta sjöfågel i flykten på trehundra meter eller hantera fartyg i storm var det ingen som frågade om.

I dag måste vi lära oss att ställa rätt frågor.