Bekännelser från maktens centrum

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Danielsson stod inte i skuggan - han var Perssons högra hand

2 SEPTEMBER 2007. Bokens omslagsbild visar en medelålders man, aningen sliten och ängslig. Hans kläder påminner om hans eget födelsedecennium: 50-talet. En blottad, tydligt exponerad, högerhand illustrerar ändå makt. Lars Danielsson stod nämligen inte, som hans boktitel lyder ”I skuggan av makten” (Albert Bonniers förlag), han befann sig i maktens centrum. En av systemets mest lojala och briljanta operatörer.

Hans bok skulle kunna översättas till ett ständigt tema i Henrik Ibsens dramatik: det sociala fallets katastrof. Den unge socionomen Danielsson klättrade, rentav studsade, upp från kommunalkansliet i Laholm till de svala kontoren på sjunde våningen i regeringskansliet Rosenbad.

Folkhemskarriärens scenografi är övertydlig. Danielssons kontor utrustades med Per Albins gamla möblemang. Förening och vänskap uppstod med nye statsministern Göran Persson.

Läxar upp kineser

– Jag kan inte mycket om utrikes- och EU-frågor så jag litar på att du kan sköta det, sa Persson.

Danielsson, aldrig vald till något förtroendeuppdrag, har lärt sig den diplomatiska världen inifrån, kan läxa upp kinesiska agenter på deras eget språk och har skött globala fackliga frågor för FN tillsammans med, observera arbetarromantiken, ”hårdföra fackliga ledare med rakt språk och oförväget uppträdande i bagaget.”

De båda allierade i Rosenbad var hängivna sitt gemensamma uppdrag. ”Gränsen mellan privatliv och arbete finns knappast”, skriver Danielsson.

De båda gav sig ut i världen, on the road, för att erövra världen på åtta månader.

Kommunalrådet blev europeisk ledare, skriver Danielsson. Han regisserade omvandlingen: skrev underlag, byggde globala nätverk, censurerade chefens milt vidlyftiga nattliga journalistbriefingar och medlade när chefen skulle slåss med finske statsministern. Tungt jobb, fast kul. Persson är, om jag förstår Danielsson rätt, en auktoritär bohem. Lyssnar bara när han har lust och improviserar för mycket, särskilt inför journalister.

Tröstar FN-chefen Kofi

Persson/Danielsson kliver med tiden högt över det egna lilla landet: utvidgar EU, delar ut Östersjömiljarder, ger råd åt Ryssland, blir förtroliga med Bush och tröstar Kofi. (Ja, gamle FN-chefen heter aldrig annat än Kofi.) Missöden i Kina och Sydafrika för Persson. Journalister jävlas. Annars allt lyckosamt.

Som i de benådade ögonblick när skarpsinnig teknokrati förenades med folklig socialdemokrati. Danielsson och den tidige Persson med andra ord.

En bultande osäkerhet flyter som undertext genom Danielssons berättelser. Fienderna finns: statsvetarprofessorn Olof Ruin, diplomater som Sverker Åström och Pierre Schori (”självutnämnda överstepräster”), pacifisten Thage G Peterson, den hotfullt propalestinska Anna Lindh, Gunilla Thorgren och Lotta Fogde som saboterade medlemskap i EMU. Indoor-motståndare, därför hanterbara.

Huvudfienden, journalistkåren, skulle bli synlig sedan tsunamin sköljt bort landmassor och dödat hundratusentals människor. Den ohyggliga tragedin ställde med tiden medierna mot Lars Danielsson. Återigen Ibsens dramatik, den här gången ”En folkefiende”. Danielsson placeras i rollen som badläkaren Thomas Stockmann, den rättrådige som med tiden drevs ut i allmän fördömelse och familjekatastrof. Danielsson döms till en helvetesvandring, offer för medier, ibland verbalt lynchad av det som kallas vanliga människor. Hans bostad invaderas, bilen trasas sönder och familjemedlemmar jagas, närmast outhärdligt.

Blir en jungiansk skugga

Inget brott föreligger, endast misstanke om ofullständig bekännelse. Suddigheten, den lilla vakuumet, fylls ut av ryktesspridning:

Skydd av Persson? Älskarinna?

Danielsson förvandlas till en jungiansk skugga, dit allt kan projiceras: naturkatastrofen, ineffektiv och cynisk byråkrati, korrupt politik och omätlig sorg.

Danielsson maldes kanske sönder av den kamp som i vår uttunnade demokrati står mellan medievärld och politik. Vem representerar och har mandat från folket? Vem kämpar för sanningen? Vem formulerar dagordningen? Den ömsesidiga misstron är stor och rimligen evig.

Danielsson berättar om sista mötet med statsministern. De dricker grogg på vodka och sötsliskig läsk. Jag väntar på folkefienden Stockmanns sista replik: ”Den starkaste människan i världen är den som står allra mest ensam.”

Ett alternativ till Danielssons eget väl platta: ”Där fick ni så ni teg.”

OS