Folk borde sluta ljuga om tiggare

Människohandel inom tiggeriet existerar, fast i vilken utrsträckning är svårt att säga

I våras dömdes ett bulgariskt brödrapar till tre respektive tre och ett halvt års fängelse för människohandel i Göteborg. Det var tredje gången som personer fälldes för människohandel inom tiggeri i Sverige. I samtliga tre fall hade offren funktionsnedsättningar.

Det är så vämjeligt att det gör ont att läsa om.

”Uppdrag granskning” i SVT i förrgår handlade om de dömda bröderna. De hade lovat två synskadade män och en kvinna i rullstol från Bulgarien pengar om de följde med till Sverige. I stället blev de tvingade att tigga under långa pass utan att få behålla pengarna.

Rykten, myter och lögner

Enligt polisen har brödraparet tjänat hundratusentals kronor på dessa utsatta människor.

Det är få frågor i dag där så många rykten, myter och rena lögner florerar som i tiggerifrågan. Inte sällan har det handlat om huruvida det är kriminellt organiserat eller inte.

I fjol presenterades en omfattande studie baserad på intervjuer med 1 200 hemlösa rumäner i Skandinavien som visar att det inte finns några bevis för kriminell organisering och människohandel bland EU-medborgare.

De flesta tiggare ber om hjälp

I Polismyndighetens rapport för 2015 står det att de flesta av de utsatta EU-medborgare som kommer till Sverige för att tigga ”gör det frivilligt, utan ­kriminella syften och utan koppling till organiserad brottslighet”.

Fallet med brödraparet i Göteborg ­visar att människohandel inom tiggeri existerar, även om det är svårt att säga något om omfattningen.

Vissa försöker nu framställa de kriminella bröderna i ”Uppdrag granskning” som representativa för alla tiggare.

Livet vore självklart enklare om det var sant. Med bovar och banditer hade vi inte behövt känna medlidande.

Men den bilden är falsk. De flesta tiggare är fattiga människor som ber om hjälp, varken mer eller mindre.