Sverige styrs mer och mer av baksätesförare
Kommentatorer och borgerliga opinionsbildare är besatta av att prata om Decemberöverenskommelsen. Förra veckan röstade Moderaterna i Östergötland för att upphäva den.
Att det största blocket nu ges möjlighet att styra Sverige sägs undergräva vårt politiska system och det går inte en vecka utan att någon med darrande stämma förutspår överenskommelsens död.
Men den verkliga utmaningen mot folkviljan, och möjligheten att utkräva ansvar av de som styr landet, kommer någon annanstans ifrån.
Sverige regeras nämligen allt mer av baksätesförare.
Enligt vår grundlag styr regeringen riket. Den styr även Sveriges utrikespolitik.
Men detta är bara delvis sant.
En informell koalition av fyra borgerliga partier och Sverigedemokraterna försöker alltmer regera från riksdagen. Själva kärnan i denna maktutövning, de så kallade ”tillkännagivandena”, är en konstitutionell gråzon och det är lite si och så med vem som bär ansvar för resultatet.
Denna informella koalition gör anspråk på att styra allt från arbetsförmedlingen till miljöpolitik utan att ha vare sig ett konstitutionellt mandat eller tillgång till regeringskansliets utredningsmaskineri.
Fram till april i år har 74 tillkännagivanden lagts fram i riksdagen. Dessa har formen av beslut: ”Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att …” men är egentligen inte rättsligt reglerade.
Normalt framgår det tydligt i grundlagen vem som bestämmer vad. Riksdagen fattar beslut om budget, stiftar våra lagar och kontrollerar makten. Regeringen regerar.
Tanken har aldrig varit att riksdagsledamöterna ska pilla i alla detaljer, även om de vanligen gärna vill det. För att ändå få inflytande i stort och smått ”tillkännager” riksdagen olika saker som den tycker regeringen borde göra.
I den förra grundlagsutredningen diskuterades frågan om dessa tillkännagivanden men de reglerades inte i lag och det är fortfarande osäkert om regeringen egentligen behöver följa riksdagens beslut.
Tillkännagivanden har därför en tendens att efter en tid åtföljas av KU-anmälningar om att regeringen struntat i dem, vilket ofta är helt sant.
Ett annat exempel är EU-nämnden som i praktiken fungerar som en form av permanent samlingsregering i Europapolitiken. En regering måste ha stöd där för politiken mot Bryssel. De borgerliga partierna har försökt utnyttja detta för att få inflytande även på områden riksdagen inte har makt över, som utrikespolitiken. Exempelvis försökte EU-nämnden hindra Margot Wallström från att meddela EU att Sverige erkänner Palestina.
EU-nämnd hålls vanligen en gång i veckan och kan bli en ren mardöm för Löfven om borgerligheten fortsätter.
Det sägs att Decemberöverenskommelsen gör gränsdragningen mellan regering och opposition suddig.
Men blir det inte mer otydligt när oppositionen försöker göra regeringens jobb?
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.