Mejla

Lotta Ilona Häyrynen

Publicerad:
Uppdaterad:

Vi har tappat tron på mänskligheten

Lättare att föreställa sig fascistiska regimer än humanism

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Andra världskrigets viktigaste läxa var humanismen, men tror någon på mänsklighetens förmåga i dag?
Foto: Michael Probst / TT
Andra världskrigets viktigaste läxa var humanismen, men tror någon på mänsklighetens förmåga i dag?

Vissa nyheter känns som utdrag från en helt annan tid.

Sjukdomen polio har utrotats från den afrikanska kontinenten. WHOs vaccinationsprogram har pågått i 32 år och segerbeskedet kommer alltså mitt i pågående coronapandemi. Det är minst sagt en kontrast, men inte bara mot rådande världsläge. Att vi globalt kan gå ihop, finansiera och bokstavligen bestiga berg för att utrota ett virus klingar av en tro på mänskligheten som samhällsdebatten har tappat.

I dag är det lättare att föreställa sig att världens mäktigaste land får en fascistisk regim än att föreställa sig en värld som styrs av humanism.

Alltså av tro och moral som sätter medmänskligheten i centrum.

Varje människa är ett ändamål i sig, inte ett medel för någon att utnyttja

Det är 1900-talets viktigaste arv som håller på att försvinna. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna skrevs efter Andra världskrigets förintelseläger. De utgår från varje människas unika och individuella värde. Varje människa är ett ändamål i sig, inte ett medel för någon att utnyttja. Eftersom vi lever har vi också rättigheter.

Det är tankar som förpliktigar oss mot alla människor omkring oss. Din frihet är beroende av din grannes frihet. Alltså måste du kämpa också för din granne.

Så pratar allt färre i dag. I stället är vi rädda för varandra. Fast i debatter om att vår frihet ständigt hotas av vår granne, alltså måste han fängslas.

 
Paradoxalt nog födde världskrigens förödelse också en enorm optimism och tro på vad mänskligheten tillsammans kan åstadkomma. Teknik, medicin och välfärd.

Om mänskligheten kan bygga en bomb som kan utrota oss från jordens yta eller med industriell precision massmörda hela folk – vad kan vi då lyckas med om vi bestämmer oss för att göra gott?

Den formen av tro på mänskligheten sträcker sig längre än till ensamma individer. I dag är alla sina egna lyckors smeder, men ensamma kan vi inte åstadkomma särskilt mycket mer än en RUT-finansierad köksrenovering om vi har tur. Som individer i grupp kan vi däremot besegra hela sjukdomar.

Utan atombomben hade antagligen WHO aldrig fått för sig att man faktiskt skulle kunna skapa globala vaccinationsprogram mot osynliga virus.

Man valde smittkoppor. En sjukdom som genom världshistorien tagit miljarder liv. Rika länder bidrog med pengar – våra skattemedel – för att läkare och sjuksköterskor i hela världen kunde korsa floder och konfliktzoner med vaccinet. Man lyckades. Och snart har man lyckats med polio. Nu finns viruset bara kvar i Afghanistan och Pakistan.

Det är goda nyheter i en mörk tid. Men frågan är om någon idag, 32 år efter vaccinationsprogrammets start, vågar tro på mänskligheten tillräckligt för att satsa på liknande stordåd.

Av: Lotta Ilona Häyrynen

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Publicerad: