Borg och teknokraterna borde se Norénpjäsen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Deras budget är lika absurd som "Fördold" på Dramaten

23 september 2007. Han visade sig inte en enda gång för folket under den långa torsdagen, statsbudgetens högtidsdag. Men hans behärskade skånska stiger upp ur varje central formulering jag läser i finansplanen.

Varje attack mot deltidsarbetande, varje löfte till välbeställda villaägare och varje hot mot dem som av staten definieras vara i utanförskap.

Ingemar Hansson har slagit till igen.

Hansson är en högt kvalificerad ekonom, doktorerad och en gång Konjunkturinstitutets joviala ansikte.

I mitten av 90-talet lånade han ut sina tjänster åt den tidens finansminister, Göran Persson.

Hansson, hög tjänsteman på finansdepartementet, skar och styckade i välfärden och räckte över resultaten till Persson som verkställde.

Tiderna var hårda och arbetslösa, sjuka, ensamstående kvinnor fick betala det mesta.

Ingemar Hansson tjänar numera Anders Borg och tiderna är inte längre hårda.

Regeln är ändå densamma: arbetslösa­, sjuka, ensamstående kvinnor får ta notan­.

Hanssons kurs ligger fast. I finansdepartementet härskar teknokratin, inte ens ministern är folkvald.

Borg och Hansson placerar sig ovanför politiken, de styr på vetenskaplig grund – högerns marxister.

Finansplanen, själva ouvertyren till det politiska handlandet, dekoreras med de vanliga uppmuntrande fraserna riktade till dem ”i utanförskap”.

De ska ta makten över vardagen, sporras till delaktighet och personlig utveckling. De ska, skriver Borg och hans vänner, ta ”den breda vägen tillbaka”, för att enligt den kuriala ekonomprosan bli en del av ”arbetskraftsutbudet”.

Lars Norén ger utrymme på Dramaten (”Fördold” heter pjäsen) åt individer som är delar av detta mänskliga utbud: psykiskt nedgångna, arbetslösa, sönderslitna familjer, djupt störda flyktingar, kvinnor traumatiserade av oändlig sorg eller våld.

Vardagsbilder, möjligen en aning för tydliga. Borg vill röja vägen för dem.

Ett statligt sanktionerat tvångssystem sänks över ”utanförskapets” folk.

Ännu hårdare regler för att få stöd från en redan reducerad a-kassa. Hotfulla repressioner mot deltidsarbetande, till helt överväldigande del kvinnor. Stopp för löntagare att fritt välja nivå på försäkringsskyddet vid sjukdom.

En ständig undertext blinkar: vanligt folk, särskilt förstås utanförskapets folk, fuskar och trixar till sig bidrag.

Sanktioner, tvång och övervakning för de utsatta. Uppmuntran, skattesänkningar och presenter åt de välbeställda.

Den ideologin uttrycks särskilt tydligt i budgetens bilaga 3 – Borgs svar på Noréns ”Personkrets 3:1”.

Borg/Hansson berättar att Sveriges inkomstfördelning är den jämnaste i Europa. Det ska emellertid bli ändring på det. I en behändig tabell visar de att regeringen kommer att öka inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Samtidigt sänks ersättningsnivån i a-kassan och sjukförsäkringen.

De rika har blivit rikare, skriver Borg/Hansson, bland annat genom att kapitalvinsterna har rusat i höjden, särskilt på aktier och fastigheter. Rege­ringen vill gärna befrämja denna sorts ojämlikhet genom att reducera eller ta bort skatter på förmögenhet och fas­tigheter.

När ekonomin växer förbättras även de fördelningspolitiska möjligheterna, skriver Borg/Hansson.

Frågan blir då: Varför tar finansministern inte tillvara de möjligheterna?

Förmodligen som en följd av det resonemang de båda för om ”behållarrättvisan”, att ”var och en behåller avkastningen av sin egen produktion” – återigen som Marx, närmare bestämt läran om mervärdet.

Oklart dock hur avkastningen på villaboende följer av något slags individuell produktion.

Borg/Hansson uttrycker sympati för tanken att rättvisa betyder att individerna ska ha möjligheter att påverka sin egen situation.

Därefter monterar de ned allt fetare delar av det trygghetssystem som bär upp individernas frihet och valmöjligheter.

Detta samhälleliga hyckleri är själva grunden för Lars Noréns Dramaten-föreställning.

Jag ser ibland ekonomer som Assar Lindbeck och Lars Calmfors på teatern, aldrig Borg och Hansson.

De föredrar att skriva sina egna pjäser, absurda och svarta –?som Lars ­Noréns.

OS