Kristersson kastade bort sitt första år vid makten
I sommar är dina pengar inget värda
De första hundra dagarna sätter tonen för varje regering. Vilka stora reformer vill man genomföra? Vilket avtryck vill man sätta?
Carl Bildts ”Ny start för Sverige”.
Ingvar Carlssons och Göran Perssons sanering av ekonomin och ”Den som är satt i skuld är icke fri”.
Fredrik Reinfeldts ”arbetslinje”
Eller Stefan Löfvens industrisatsningar som nu helt förändrar norra Sverige.
Man kan tycka att de hade rätt eller fel, men nog fanns det en färdriktning och ett pärlband av reformer efter respektive regeringsskifte.
Den kommande veckan stänger svensk politik ner för sommaren. Det är tid för utvärdering. Ulf Kristerssons hundra dagar har kommit och gått. Riksdagen har sommaruppehåll och när den öppnar till hösten har drygt ett år passerat sedan högern vann valet.
Så vilka är de stora reformerna? Vart är vi på väg?
Beroende på vem man pratar med är lite olika saker ”regeringens viktigaste fråga”. Ibland är det inflationen, ibland Nato-medlemskapet, gängbrottsligheten eller invandringspolitiken. Just invandringen är sedan 2015 nere på ett minimum, men lever kvar som en slags politisk fantomsmärta.
Så här agerar inte demokratiska partier. Men just detta genomför regeringen just nu
Läser man vad regeringskansliets anställda skriver på twitter verkar det viktigaste vara dragqueens på bibliotek eller vad Magdalena Andersson ska göra åt Socialdemokraterna i Botkyrka.
Ser man till de konkreta förslagen har flera handlat om att lägga krokben för oppositionen och andra kritiker på juridisk väg. Regeringen försöker med lagstiftning slå sönder Socialdemokraternas finansiering och organisation. Man begränsar den akademiska friheten genom att korta mandatperioden för universitetens styrelser. Där vill SD gärna ha inflytande. Och man begränsar civilsamhällets möjligheter att arbeta genom att dra in bidrag.
Snart, skojar olyckskorparna på twitter, blir det förbjudet för personer som heter ”Magdalena” att leda partier. Lika för alla partier, självfallet.
Vad som däremot aldrig nämns som ”regeringens viktigaste fråga” är den svenska kronans värde, svensk tillväxt, jobb eller välfärd.
Det är lite synd, för som Dagens industri påpekade i en ledare nyligen så kommer svenska folket att få en chock om man ger sig ut på resa i sommar. En euro kostar 11,8 kronor vilket ska jämföras med 8,6 för tio år sedan. En dollar står i 10,6, upp från 6,4 under samma tidsperiod.
”Det är en stadig och obarmhärtig försvagning av svenskarnas köpkraft som fortsätter oförtrutet.” konstaterar DI torrt. Och regeringen gör... ingenting.
Tillväxten ser ut att bli sämst i hela EU. Men inte heller här är stora reformer planerade. Inga stimulanser, utbildningssatsningar eller bättre matchning på arbetsmarknaden. Det ekar tomt och öde i Rosenbad.
Arbetslösheten ligger kring 8 procent och förväntas öka kommande år.
Reformer här då? Nej.
Och slutligen välfärden. Som väl ingen har missat kommer det att saknas tiotals miljarder i kommuner och regioner redan nästa år. Pengar som alltså ska tas från sjukhus, skolor, äldrevård och kollektivtrafik i hela landet. Men även här tittar regeringen åt andra hållet.
Kanske är det i ljuset av detta som regeringens strategi mot Socialdemokraternas möjlighet till finansiering eller samarbete med fackföreningsrörelsen blir begriplig.
Ulf Kristersson tror helt enkelt inte han kan vinna med blanka vapen. Han kan ha rätt.
När riksdagen öppnar efter sommaren har Kristersson tre år kvar, en fjärdedel av mandatperioden har då gått. Resultatet kan jämföras med exempelvis Fredrik Reinfeldt som första året sjösatte en helt ny ekonomiska politik och stora reformer på arbetsmarknaden. Eller Carl Bildt och Ingvar Carlsson som redan i sina första höstbudgetar pekade ut en helt ny färdriktning för Sverige.
Moderaterna var i valet skickliga på att beskriva de problem människor upplevde i sin vardag som ökad brottslighet och högre priser. Men genomarbetade reformer för att lösa problemen saknades och Ulf Kristersson fick sällan några följdfrågor i intervjuer och debatter. Människors förväntningar efter regeringsskiftet var mycket stora, och snabbt skulle det gå.
Idag vet vi hur det gick. Skjutningarna fortsätter, elprisstödet kantades av svikna löften, maten är rekorddyr, räntorna tvingar folk att flytta och bensinpriset ligger runt 20 kronor.
Ulf Kristersson auktoritära vändning löser inget av detta.
Regeringens anti-socialdemokraternastrategi bygger på rapporten ”kommandohöjderna” av Timbro. Idén är ganska enkel; genom att slå sönder det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsens organisationer, fackföreningarna och folkbildningen så ska högern lättare vinna val.
Idén är alltså inte att vinna debatten med argument, utan att uppifrån försöka rigga spelplanen inför nästa val och på så sätt sitta kvar. Strategin är att först anklaga S för allt man själv tänker göra och sedan inskränka oppositionens frihet steg för steg.
Metoden brukar kallas ”salamitaktik” när man studerar auktoritära partier. Och det är vad vi nu ser.
I veckan kom förslaget om en utredning mot partilotterier och en mer allmän utredning som vill förbjuda delar av den facklig-politiska samverkan som funnits inom arbetarerörelsen sedan innan Sverige blev en demokrati.
Men ”Kommandohöjderna” vars författare i dag arbetar som sakkunnig åt regeringen, går längre än så. Nästa steg är att förstöra hyresgäströrelsen och begränsa fackföreningarnas rätt till stridsåtgärder, slå sönder pensionärsorganisationerna och skrota folkbildningsrådet. Listan är lång.
Alla maktcentrum till vänster eller i det civila samhället som kan ifrågasätta regeringen, kritisera eller opponera ska bort, krossas.
Så här agerar inte demokratiska partier. Men just detta genomför regeringen nu.
Kvar längs vägkanten ligger alla de samhällsproblem Ulf Kristersson lovade lösa i valet. För vanliga människor blev det ett bortkastat första år.