Castro blir idéernas soldat
Det gick bra för Fidel Castro i parlamentsvalen förra månaden. 98 procent stödde honom – en procent sämre än brodern Raúl. Ändå inget starkt skäl för Fidel att, efter snart ett halvsekel, definitivt lämna över armén, staten och partiet till lillebror.
Fidel ska, lovar han, bli en idéernas soldat. En evig uppgift för honom.
Man måste nämligen ha makt för att kunna genomföra sina idéer, sa Castro tidigt. Han har varit trogen den åsikten sedan den 26 april 1953, tiden för det första stora upproret mot den USA-stödda Battista-diktaturen, en spelhåla och ett horhus. Fidel, Che Guevara och de andra guerilleros fortsatte sin mytologiserade kamp i Sierra Maestra: ”Socialismo o muerte.” Den gången vann socialismen över döden. Och snart också över USA och Kennedy-bröderna som skickade sina trupper till nederlaget i Grisbukten.
Socialismen på Kuba gnagdes sönder i striden mellan de båda stormakterna, av tvingande ekonomiska skäl och till slut försvann frihet och demokrati. Revolutionsledaren blev ”il leader maximo”, autokraten som generöst lät utrota analfabetismen och bygga sjukvård men också skapade övervakning, censur och fängelser för oppositionella.
På den vackert bedagade strandpromenaden Malécon i Havanna ser man ut mot havet, bort mot fiendelandet, som i decennier bojkottat Kuba.
Havet har slukat en del av de många tiotusentals båtflyktingarna. En av dem var Elián Gonzalez mamma. Pojken sattes hos släktingar i Miami. År 2000 såg jag Malécon packat av demonstranter som krävde Elián tillbaka. Fidel dundrade på väldiga möten, på seminarier, i tv, överallt : ”Venceremos. Viva la revolucion.”
Elián återvände.
Kanske var det Fidels sista seger.
Oppositionen krävde samtidigt allt tydligare en ny författning och yttrandefrihet. Castros svar blev att spärra in kritikerna i ett eller två decennier. Varje vecka demonstrerar ”de vita damerna” för de fängslades frihet.
Fidel ängslades för revolutionens framtid och talade uppfordrande till studenterna i Havanna: Vi är hotade inifrån. Av korruption och ignorans.
De unga förstod och följde ledaren ut i den uppfostrande kampanjen, ”idéernas revolution”.
Man kan undra över vilka idéerna är. Jag minns ett samtal med Armando Hart, tidigt revolutionens kulturminister. Han satt i ett slitet bibliotek och skrev samman en ideologi som förenade Kubas store frihetshjälte José Martí och den italienske marxisten Gramsci.
Hart ville att vi i väst skulle lyssna.
Raúl Castro är antagligen mer upptagen av ekonomi än ideologisk nyorientering. Raúls militärer styr de viktigaste delarna av näringslivet. Hugo Chavez hjälper till och ekonomin snurrar något hastigare: hög tillväxt, mycket turism och något fler utlandsinvesteringar. Olja har upptäckts utanför ön.
Styr Raúl mot Kina, den auktoritära kapitalisstaten som västvärlden älskar att göra affärer med? Inte särskilt troligt. Samma bedömning gäller för andra tänkbara efterträdare, vicepresident Carlos Lage och utrikesminister Pérez Roque. Konsolidering snarare än stora språng kan väntas.
Castro har ännu betydande stöd. Så sa människorättsorganisationens ledare, Elizardo Sanchez, när jag talade med honom.
Rafael Hernandez, chef för den ganska fria vetenskapliga tidskriften Temas, säger: ”Kubas förändringar kommer inifrån, med hjälp av det civila samhället, och inte genom utländska påtryckningar.”
Det kan vara önsketänkande.