Från Lenin till Putin

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

4 november 2007. När jag hörde Fredrik Reinfeldt för femte gången offra Ulrica Schenström och för tionde be alla, inklusive sig själv, om ursäkt flydde jag från dagspolitiken och rakt in i ryska revolutionen. Den fyller nittio nästa vecka.

Så många som älskade revolutionen: Majakovskijs absurda, befriande dikter. Rodtjenkos nya formspråk och omtumlande foton. Futuristerna som skrev, målade och skulpterade den nya världen.

Intellektuella från Europa reste Moskva tur och retur och prisade den nya arbetarstaten. Revolutionära arbetare, bland annat från Sverige, åkte också till det nya sovjetiska riket. Få av dem kom tillbaka. Utrensningar pågick. Den outtröttliga Kaa Eneberg dokumenterar tragedierna på nytt i sin nyutkomna ”Knuts Ask och Kejsaren av Karelen” (Hjalmarson&Högberg). Stalin lät påbjuda skenrättegångar, avrättningar och massdeportationer. Stalin var annars en beläst och charmerande person, enligt Montefiores fenomenala biografier.

Berättelser om Gulag

I reportageboken ”Imperiet” beskriver Ryszard Kapuscinski hur han kliver omkring på nergrävda, frusna kranier när han utforskar Sibirien. De väldiga berättelserna om Gulag och den sovjetiska kommunismen finns annars hos Solsjenitsyn.

Vid sidan av ideologin kommunismens godtrogna ”medresenärer” levde en vag, ibland ambivalent, sentimental medkänsla med ”den första arbetarstaten” och med de ledare som styrde i Marx, Engels och Lenins namn. Sovjet stod som en stor väldig borg mot västlig kapitalism. Den måste sluta kompromisser med den egna arbetarklassen för att denna inte skulle hämta inspiration från borgen i öst.

Några skälvande, osäkra år efter andra världskrigets slut steg kommunister, med massivt väljarstöd, in i västeuropeiska regeringar. Kalla kriget, USA:s mobilisering och den kommunistiska kuppen i det demokratiska Tjeckoslovakien vred historien i en annan riktning.

Tron slets sönder av pansar

Sedan kom nya statskommunistiska kupper: mot revolterande arbetare i DDR, i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Äldre vänner i Frankrike och Italien har berättat för mig om de närmast religiösa kriser de själva drevs in i sedan den stora ideologiska tron slitits sönder av stridsvagnar.

För trettio år sedan, när revolutionen ännu inte pensionerats och dött, var jag inbjuden till att fira den ryska revolutionens födelsedag. Inte så märkvärdigt. På den tiden hade flera av oss på Aftonbladet vår egen husryss, för att citera Dieter Strand. Jag tror aldrig de fick någon intressant information av oss; de brukade nöja sig med analyser av någon överraskande formulering i en ledare i Arbetarbladet.

Resan över det väldiga Sovjet 1977 slutade, kanske symboliskt, i Samarkand. Där den muslimska kulturens oändliga skönhet tvingades leva samman med väldiga porträtt på landets dåvarande ledare Leonid Bresjnev, redan då en zombi.

”Vi integrerar befolkningen genom att sprida vårt språk och kultur också till dessa avlägsna delar”, sa en av de lokala partifunktionärerna. Och så fick jag dricka te med en välvillig muslim.

Lenin tog över

Nittio år och några månader har gått sedan den stillsamme, närmast socialdemokratiske Kerenskij våldsamt avlöstes av bolsjevikerna och Lenin som ryska revolutionens ledare.

Jag läser att Michail Gorbatjov är på väg att bilda ett socialdemokratiskt parti. Annars ser jag mest denne återtågets hjälte i annonsvärlden. Han gör reklam för Vuittons flotta skinnväskor. Går royaltyn till partikassan?

Jag har inte besökt Ryssland sedan 1993 och då under en helt annan sorts oktoberrevolution. Den måttlöst korrupte Jeltsin lät beskjuta regeringsbyggnaden Vita huset. Under begravningen av offren hörde jag en svårt berusad militärkår spela Chopins sorgemarsch. Sorgen borde också innefatta de miljontals ryska arbetare, som sett hur värdet av deras slit förvandlats till miljardförmögenheter hos unga oligarker.

Ryssland går ner sig

Nu härskar Putin auktoritärt över ett välde som växer sig rikt och mäktigt med hjälp av oändliga råvarutillgångar samtidigt som den folkliga fattigdomen fryser fast, medellivslängden minskas och eliten fortsätter att plundra landet. De som, med Majakovskijs ord,

”i fräcka smädesånger” hånar makten, kan-som förr- mista livet.

Den demokratiska revolutionen ägde aldrig rum.