Snart är bara trasor kvar av Sverigebilden
Jimmie Åkesson spinner som en katt
Vad fan ska vi göra?
Ungefär den frågan tror jag justitieminister Gunnar Strömmer (M) ställer sig vid badrumsspegeln varje morgon.
Jag tror inte han vet.
När en pappa blir skjuten i huvudet på vägen till simhallen med sin son har regeringen tappat kontrollen över utvecklingen. Så enkelt är det.
Den kristna tidningen Dagen intervjuar Lotta Aginger, pastor i Elimkyrkan i Skärholmen.
”Jag har själv en son som är 13 år. Det kunde varit vi som cyklade förbi här”, säger hon.
Precis så tror jag att alla tänker. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit min bror, granne, kompis eller arbetskamrat. Våldet är blint, överallt, oförutsägbart.
Snart är det bara trasor kvar av Sverigebilden, vår egen och andras. Det trygga, vänliga folkhemmet har inför våra ögon börjat förvandlas till något annat, något hotande.
Vad trodde politikerna skulle hända när de lät skolan, socialtjänsten och kriminalvården förfalla?
Vi håller på att bli som ett USA i miniatyr. Med en segregation så djup att människor överhuvudtaget inte möts. Där starka ekonomiska intressen, som skollobbyister och välfärdskapitalister, i praktiken styr politiken och där stora grupper inte längre känner sig som en del av samhället.
Kunde det som hände i Skärholmen ha förhindrats?
Jag tror det.
Och jag tror det går att undvika att liknande saker händer i framtiden.
Jag är optimist om vårt land, vi kan så oerhört mycket mer än vi i bland tror.
Men då krävs en annan politik och ett annat samhälle än idag. Och när jag lyssnar på politikernas reaktioner efter Skärholmen hör jag nästan ingenting av idéer och konkreta förslag på hur vi ska nå dit.
Jag ser däremot pajkastning. Jag hör alla lägga skulden på andra. Och kanske mest provocerande av allt så sitter Sveriges verkliga makthavare Jimmie Åkesson på recensionsläktaren och spinner som en katt.
”Internationella konventioner, unkna gamla argument om socioekonomiska faktorer eller debilt prat om brottsförebyggande fritidsgårdar tycker jag ska åka i papperskorgen direkt” skrev han på X, tidigare Twitter.
Det är fräckt. Det är ynkligt.
Och som SvD:s Torbjörn Nilsson konstaterade i en krönika är det dessutom väldigt skickligt.
”I verkligheten är Jimmie Åkessons politik redan Sveriges politik. I verkligheten står alla resurser ett regeringskansli kan uppbåda redan Jimmie Åkesson till buds. I verkligheten är Jimmie Åkesson, i de här frågorna, redan ansvarig” skriver han.
Varför spelar media med i den här charaden? Varför ställer inte SVT och SR de naturliga frågorna till den man som styr Sverige? Varför krävs han inte på ansvar?
Jag börjar tro att man inte längre vågar.
Fakta är följande: det dödliga våldet minskar i nästan alla andra jämförbara länder. Men sedan några år ökar det i Sverige. Och det ökar just i kriminella kretsar.
Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet var vändpunkten i statistiken 2013 men innan dess ”doldes” ökningen i att övrigt dödligt våld minskade. De senaste åren har varit närmast katastrofala.
Under hela denna tid har politikerna, både från höger och vänster, sagt att de är beredda att ”göra allt” men i verkligheten har de hela tiden satsat på att ge mer pengar och befogenheter till polisen och skärpt olika straff.
Politikerna har inte satsat på skolan utan låtit barn med särskilda behov misslyckats. Betygen är konstruerade så att småungar underkänns för att sedan betraktas som körda. Vilka tror man gängen rekryterar?
Politikerna har inte satsat på de sociala frågorna. Sis-hemmen är i dag ett haveri och det förebyggande arbetet för familjer i riskzonen en kuliss. Fängelserna är rena brottsuniversiteten och kriminalvården fullständigt överbelastad.
Eller om man vänder på frågan: vad trodde politikerna skulle hända när de lät skolan, socialtjänsten och kriminalvården förfalla?
Så, vad fan ska vi göra?
Ja, en början vore att våga prova något annat än den väg som inte fungerat i över tio år.