De rånade barnen förlåter oss aldrig
Han knivhöggs mitt på dagen vid Söderbymalmsskolan
18-åringen rånades vid 11:30 i fredags på Eskilsvägen nära Söderbymalmsskolan och Fredrika Bremer-gymnasiet i centrala Haninge, ett område där många rör sig. Särskilt barn.
– Han var på väg hem från skolan, blev upphunnen av rånarna som krävde att få hans mobiltelefon och jacka. När han höll i sakerna drog en av männen fram en kniv och högg honom i magen, säger Lars-Göran Rehn, vid Haningepolisen till lokaltidningen Mitt i Haninge.
Högg i bältet
Knivhugget tog delvis i bältet, något tidningen kallar för ”änglavakt”. Några hundägare skrämde bort rånarna i tid och pojken kunde uppsöka sjukhus utan allvarligare skador.
Vid 20-tiden rånades en 16-årig pojke några hundra meter bort längs samma väg. Han omringades av ett gäng på uppskattningsvis åtta-tio pojkar mellan 15 till 18 år som krävde att få hans hörlurar. För att slippa bli misshandlad lämnade han dem ifrån sig.
Tror ni dessa två pojkar kommer att förlåta vår tids makthavare när de vuxit upp?
Det tror inte jag.
Sprängningar och rån
De båda rånen i fredags skedde i centrala Haninge inte långt från polisstationen. Ingen är gripen och händelserna är numera så vanliga att lokaltidningen inte ens brydde sig om att skriva två olika artiklar.
Vad gör den tillvänjningen med vårt samhälle? Knivrån mitt i lunchen?
– Tröskeln för att använda grovt våld har filats ner, konstaterade Stefan Hector, chef för operativa enheten på NOA, det som tidigare hette Rikskriminalen, när vi intervjuade honom i Aftonbladet ledares podd Höjd beredskap nyligen.
Det gäller hela skalan från knivar till skjutvapenvåld och sprängdåd. Och Stefan Hector pekar ut just miljöer i utsatta områden som drivhus för ett allt grövre våld.
Ungdomar som växer upp utan framtidshopp och möjligheter hittar förebilder i kriminella kretsar och formar löst sammansatta gäng utanför samhällets normer och regler. Det är hela samhällets misslyckande, från skola och socialtjänst till polisen.
Hagelstorm mot ungdomsrån
Men centrala Haninge inte är något utsatt område. Det medelklassens barn som rånas.
Och frågan är vart detta är på väg. Om några år är det tonårsgäng som rånade 16-åringen i fredags en bit över tjugo och sannolikt inblandat i grövre brottslighet. Om inte samhället drar gränsen nu, kommer det ens att finnas någon gräns i framtiden?
Under förra veckan genomförde Polisen i Malmö Operation Hagelstorm. Två hundra poliser, tulltjänstemän och kronofogden genomsökte samordnat stadsdelarna Rosengård, Nydala-Hermodsdal och Holma-Kroksbäck i Sveriges hittills största insats mot gängkriminella .
Operationen som var en del av polisens stora gänginsats Rimfrost och var en framgång, tolv personer frihetsberövades och 39 vapen samt ett kilo sprängdeg beslagtogs.
Det finns flera lärdomar samhället borde kunna göra i kampen mot ungdomsrånen från Rimfrost och Hagelstorm.
Förebyggande
För det första behöver Polisen finnas på plats och markera att samhället inte gett upp. Att öka risken att åka fast är förmodligen den mest effektiva avskräckningen. Det skapar också trygghet.
Och det behövs, vem vågar skicka sitt barn till skolan om de kan bli rånade och knivhuggna?
För det andra behöver Polisen samverka bättre med andra myndigheter. Skolan och socialtjänsten har nyckelroller i att förebygga så att ungdomar inte hamnar i gängmiljöer. Redan idag kan socialtjänsten omhänderta barn i riskzonen, men om den möjligheten utnyttjades oftare skulle sannolikt fler barn kunna räddas. Men om det ska lyckas behöver politikerna satsa lika mycket på sociala frågor som på Polisen.
Gated community
Den tredje slutsatsen är att stora insatser som de i Malmö kan stärka allmänhetens förtroende för Polisen. Den uppgivenhet som börjat sprida sig är livsfarlig. I Staffanstorps kommun har man inlett projekt för en så kallad ”gated community”, eller grindsamhälle på svenska, där medelklassen med stängsel och vakter kan stänga omvärlden ute.
Om detta blir en trend faller vårt samhälle i sär. För att förhindra att folk tar saken i egna händer behöver Polisen visa att de tänker återta kontrollen.
Det fjärde är faktiskt något så banalt som att ha tålamod. Enligt Stefan Hector kan det ta tio år att få bukt med sprängdåd och grovt våld. Det samma gäller sannolikt ungdomsrånen.
Politikerna måste orka fortsätta med både hårda tag och förebyggande åtgärder för lång tid framöver och det sker bäst i samarbete över blockgränsen.
Än så länge verkar politikerna inte i närheten av att inse allvaret i den förtroendekris som lär uppstå annars. Partipolitisk teater imponerar inte på någon längre.