Ibland är det rimligt att plundra mataffärer
Nobelpristagaren hade rätt
Ett gäng pensionärer på Folkets hus i Sundbyberg har satt upp 1970-talspjäsen ”Vi betalar inte, vi betalar inte” och det är min gamla dramalärare från grundskolan som regisserat.
Jag och morsan tar pendeln en fredagskväll och tittar på genrepet. Det är det bästa jag har sett på länge.
Pjäsen är skriven av italienaren Dario Fo. Han vann Nobelpriset i litteratur 1997 med motiveringen att han ”i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”.
Den här pjäsen är inget undantag. Hemmafrun Antonia hamnar mitt i ett gäng kvinnor som gör uppror mot de höga matpriserna. Det slutar med att de helt sonika vägrar betala mer för varorna än vad de tycker är rimligt, plockar på sig det de vill ha och knatar ut ur butiken.
Hennes make tycker att arbetarna ska kämpa och göra rätt för sig, hellre svälta än stjäla. Men Antonia är den som sköter räkningarna, det är hon som öppnar breven med betalningspåminnelser och varningar om vräkning.
”Jag är trött på ditt tomma snack… dina tal om ansvar och uppoffring… om värdigheten i att dra åt sitt skärp, om stoltheten över att vara arbetarklass” säger Antonia till maken.
Berättelsen ska utspela sig Italien i slutet av 1970-talet, efter årtionden av politiskt kaos, med massarbetslöshet och skenande inflation. Men det hade lika gärna kunnat vara Sverige i dag.
Det senaste året har svenska barnfamiljer haft svårt att köpa tillräckligt med mat för att äta sig mätta. Samtidigt plockar de stora matkedjorna ut rekordvinster. Bankerna hoppar jämfota över de höga räntorna.
De anställda uppmanas tänka på ekonomin när de löneförhandlar – be inte om för mycket, dra ditt strå till stacken. Var noga med att jämföra priser när du handlar och se till att inte betala för mycket, säger finansministern.
Men det finns ingen värdighet i att göra rätt för sig i ett system som utnyttjar en hänsynslöst. Ingen kommer belöna dig för att du håller tyst och drar åt skärpet. Det visste kvinnorna i den där matbutiken.
Vi verkar inte ha begripit det riktigt än.
Scenen i Sundbyberg är gammal och knarrig. Det här Folkets hus byggdes i början av förra sekelskiftet, ett av landets första. Här träffades arbetarrörelsen, de höll politiska möten, ordnade roliga aktiviteter och fackklubbsträffar.
”Vi betalar inte, vi betalar inte” hade inte kunnat sättas upp på en mer symbolisk plats, i en mer passande tid.
Skådespelarna har repat i ett år, de har målat rekvisitan själva. Regissören får hojta ett par gånger innan ljusteknikern kommer ihåg att tända lamporna i pausen.
Vi är inte särskilt många i publiken under genrepet. Men vi skrattar på ett sätt jag aldrig hört någon göra på Dramaten.