Släck tevestudion, stäng av Åkesson
Politiken är ett sällsynt fjantigt skådespel
Jag avskyr när skådespelarna ska ut på scen och niga och bocka efter en föreställning. Det bryter hela förtrollningen, känslan av att man sett något verkligt och sant, ungefär som om en författare skulle avsluta romanen med att tacka för sig. Jag hittade på detta helt själv, tyckte ni om det?
Det är något sällsynt vidrigt i den där krypande känslan av att iaktta ett skådespel. Jag gör vad som helst för att undvika den. Inte bara som publik på teater, utan när jag ser på teve, läser böcker, i sociala sammanhang. Jag stänger av direkt när känslan infinner sig under partiledardebatter, när manus och generalrepetition lyser igenom.
Åkesson: ”Kallar du mig nazist?”
Jag ser framför mig hur Jimmie Åkesson kan ha suttit i en loge inför den senaste omgången i SVT, framför en sån där spegel inramad av små lampor som ser till att man inte missar en enda pormask. Han ser stint in i sina egna ögon. Höjer ögonbrynen. Kallar du mig nazist? Svara! Perfektion. Hinner tänka att det börjar bli dags att boka klipptid, borstar mjället från axlarna, kliver ur stolen och rör sig mot studion.
I rummet intill sitter Annie Lööf och rynkar pannan. Hennes pressekreterare står höljd i dunkel bakom henne och betraktar scenen allvarsamt. Det är något med replikerna som inte klaffar. De har inte samma gnista som första, andra och tredje gången de uttalades i sändning. De högstämda markeringarna mot Jimmie Åkesson har förlorat sin udd.
Ute i korridoren står Ulf Kristersson och gör benböj... Ja ni förstår. Jag hittade alltså på allt detta helt själv, tyckte ni om det?
Får spatt av Dadgostars rynkade panna
Nej, bättre var det häromveckan när Dramatens lilla scen blev kolsvart efter ungefär halva föreställningen av Tillbaka till Reims. Lena Endre satt och läste högt ur fransmannen Didier Eribons självbiografiska klassbetraktelser när alla lampor plötsligt slocknade. Endre spenderade några minuter med att försöka övertyga publiken om att mörkret verkligen inte var en del av pjäsen, utan ett elavbrott som drabbat stora delar av Östermalm. Hon läste några stycken till med mobilens ficklampa riktad mot manuset, sen gick alla hem.
Att släcka lampan och stänga av mikrofonerna när det blir tråkigt skulle kanske inte göra succé i Agenda. Men jag får spatt av Dadgostars konstlat rynkade panna, Ebba Buschs inövade attacker, Kristerssons släpiga uppläxningar och höghastighetståget Bolunds föreläsningar. Löfven har varit skaplig att lyssna på, just för att han är en så usel skådespelare.
Lystring pressekreterare, sakkunniga, familjer – gör något åt era politiker! Förtroendevalda, omge er med de som vågar skratta åt er när ni är fåniga eller trista. Först då kan vi sträcka oss efter fjärrkontrollen och dra upp volymen.