Mejla

Lotta Ilona Häyrynen

Karl Johan visade röven mot slottet

Ni tar statydebatten på för stort allvar

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Black Lives Matter, rasism och statyrivningar debatteras flitigt – också i Sverige.
Foto: PER-OLOF SÄNNÅS
Black Lives Matter, rasism och statyrivningar debatteras flitigt – också i Sverige.

Varje sommar har sin kulturdebatt. I år tycks den handla om statyer, historia och rasism.

I USA har flera statyer på sydstatsgeneraler, personer som alltså ledde kampen för att bevara slaveriet rivits ned eller vandaliserats. De flesta av dem sattes upp långt efter amerikanska inbördeskriget – i praktiken som ett långfinger mot den svarta medborgarättsrörelsen. Klart att Black Lives Matter-protesterna passar på att riva dem medan de ändå är ute och demonstrerar mot polisvåldet.

 
Så vad gör statydebatten i Sverige?

Särskilt starka röster för att riva statyer i Sverige finns inte. Kritik mot vår historia, som även den innehåller slavhandel och folkförtryck, absolut, men någon organiserad demolering har vi ännu inte sett.

Det är möjligt att det kommer, eftersom debatten eldas på till vissas glädje. Och de som ler bredast är inte antirasister. Det är högern.

Kulturkriget är äntligen tillbaka. Ett perfekt slagfält där enskilda aktivister kan blåsas upp till makthavare med stort inflytande och symbolhandlingar kan beskrivas som rörelsernas centrala frågor.

Fiskmåshögern skriver absurda tweets som bete till en vänster som snabbt nappar och på så vis riktas blicken från de verkliga samhällsförändrande frågorna som aktivisterna driver.

Som frågorna om segregation och trångboddheten i förorterna. Om hur ett utländskt namn kan göra att man inte får jobbet man pluggat för eller lägenheten man sökt. Om lönerna för städerskor, undersköterskor eller cykelbud. Om arbetsmiljö och exploatering.

 
Om svenskarna tror att antirasismens enda case är en Linné-staty i en park någonstans är det lätt att avskriva hela rörelsen. Strategin är genomskinlig, och för mycket spaltyta läggs på att ta statyfrågan på alldeles för stort allvar.

Sanningen om de svenska skulpturerna är att ingen av dem visar upp någon faktisk historia. Det offentliga rummet är inget museum.

Statyerna säger bara något om hur vi såg på historien och samhället just som stenen sattes på plats. Och hur vi ser på världen är i ständigt förändrig.

 

Ta historien om Sveriges nationalmonument, till exempel.

Vi har inget sådant, men för drygt 100 år sedan försökte man bygga ett. Konstnärer skickade in tävlingsbidrag om fornstora dagar som hade kunnat få vilken Sverigedemokrat som helst att gråta.

I dag är det ingen som minns dem. Bara tävlingens mest skämtsamma bidrag har blivit någorlunda känt: Sven Bobergs "Sov i ro", där en rultig Moder Svea har däckat och tappat riksäpplet. Man kunde jävlas med nationalister på 1910-talet också. Själva projektet med ett nationalmonument rann ut i sanden, och efter världskrigen var nationshetsande ingenting någon ville bygga monument över. Med rätta.

 
En dråpligare statyhistoria kan man fortfarande titta på.
Gråsossar sägs stå för den mest maktkritiska statykuppen i svensk historia.

Åtminstone om man ska tro på rykten som florerar på Kungliga Slottet. Slussens Karl XIV Johan-staty ska ursprungligen ha ridit in mot Gamla Stan för att symboliskt inta kronan åt Bernadotte-ätten. Under en renovering vändes statyn. Med röven mot slottet red han åt motsatt håll. Uppenbar sossekritik mot monarkin, sägs det.

Nu när Slussen nu åter byggs om står han på Slottsbacken. När bygget är färdigt kan han gott ställas tillbaka, Slottsbacken äntligen få sitt nationalmonument i Bobergs Moder Svea och en Linné kan kanske monteras bakom Karl Johan. Så kan hela debatten rida vidare.

Av: Lotta Ilona Häyrynen

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.