På 90-talet räddade jag faktiskt Sverige
Vanliga människor fick landet på fötter
I en garderob hemma ligger en riktigt urtvättad t-shirt. Ett minne från ett avlägset 1990-tal. Att den finns kvar beror på det självmedvetna budskap som är tryckt över bröstet.
"Jag räddade Sverige".
Det är nämligen sant. Jag, och miljoner andra svenskar, räddade faktiskt landet under 1990-talet.
Exakt hur man tänkte när man tog fram budskapet på LO:s informationsavdelning - det är därifrån tröjan kommer - vet jag inte.
Kanske handlade det bara om att väljarna avsatte Carl Bildts ganska hopplösa regering i valet 1994.
Som jag minns det var just det ingen större prestation. Ärligt talat verkade Bildts ministrar nästan lättade över att få lämna regeringskansliet efter tre år av misslyckad krisbekämpning och krympande ekonomi.
Det som verkligen räddade landet hände efter 1994.
Jag gissar att Göran Persson och de som arbetade med honom under 1990-talet gärna tar åt sig äran för att ha sanerat landets ekonomi. Och det är inte oförtjänt. Att ta över ansvaret för Sveriges ekonomi 1994 var verkligen inte någon lek. På tre år hade statsskulden fördubblats och uppgick till sist till 90 procent av BNP.
Internationella placerare spekulerade mot den svenska ekonomin, kronan hade rasat och inflationen rusade.
Jag förstår om Göran Persson också skulle vilja ha en t-shirt som förkunnar att han räddat Sverige.
Ändå var det varken ministrar eller tjänstemän på regeringskansliet som verkligen betalade priset för att få landet på rätt kurs. Det gjorde vi, alla vanliga människor.
Mina elever fick betala. Jag arbetade som lärare de där åren och kunde se vad större klasser, mindre resurser och gamla läromedel betydde för undervisningen och arbetsmiljön. Lärarlösa lektioner och geografiböcker med gamla kartor var ändå bara toppen på de kommunala besparingarnas isberg.
Det var under de här åren som ordet "reform" bytte betydelse. I stället för något människor förväntade sig betyder det ju numer i allmänhet något att se upp för.
1990-talet skapade sår i det svenska samhället som fortfarande ömmar
De som hade ett arbete fick betala. Fram till industriavtalet 1997 hade reallönerna i Sverige knappast ökat på femton år. Men högst var förstås priset för de många som förlorade jobbet. På några år steg arbetslösheten från lite mer än två procent till över tolv.
Räntor och priser steg, samtidigt som samhällets trygghetssystem blev allt mer ihåligt.
1990-talet skapade sår i det svenska samhället som fortfarande ömmar. De ekonomiska klyftorna har ökat ända sedan början av 1980-talet, men under 90-talskrisen blev det ändå värre.
Jag, och alla andra vanliga svenskar, betalade priset. Det var vi som räddade Sverige.
Vi gjorde det för att historien inte skulle upprepa sig. För att inte nya generationer skulle behöva gå igenom samma sak. Ibland tänker jag på den där t-shirten när rubrikerna talar om den ekonomiska framtiden.