Tack Vänstern, nu styrs Haninge kommun av SD
Bakom "f*ttor"-retoriken finns ett verkligt problem
I USA:s presidentval 2000 fanns två realistiska kandidater, vice president Al Gore från Demokraterna och guvernör George W. Bush från Republikanerna.
Al Gore förlorade valet med minsta möjliga marginal trots att en majoritet av väljarkåren lade sin röst till vänster.
Men en tredje kandidat, miljöaktivisten Ralph Nader, vann nästan tre miljoner vänsterröster och den 20 januari 2001 svors George W. Bush in som USA:s 43:e president.
Den 12 december i år upprepades historien, i något mindre skala, i Haninges säreget pompösa kommunhus söder om Stockholm. Moderaterna och Sverigedemokraterna tog över makten i kommunen trots att en majoritet i valet egentligen röstade på en annan koalition.
Jag känner politiken i Haninge väl. För 15 år sedan satt jag själv i kommunfullmäktige.
I valet 2022 fick Socialdemokraterna och deras samarbetspartier majoritet. Moderaterna och SD var i praktiken isolerade.
Lokalpolitik öppnar ofta för ganska konstiga koalitioner och de senaste åren har ett samarbete mellan S, L, KD och C styrt med passivt stöd från V. Ungefär som Stefan Löfvens januariavtal. Men med skillnaden att V i Haninge hade ett samarbetsavtal direkt med S.
Efter valet krävde Vänsterpartiet att få ingå i den styrande koalitionen. Som en påtryckning sköt de, tillsammans med Moderaterna och SD, upp valet av ny ordförande i kommunfullmäktige.
Konsekvensen av Vänsterpartiets hårdnackade krav blev till slut att Liberalerna och Kristdemokraterna bytte sida och istället valde att ingå i en ny majoritet tillsammans med sverigedemokrater och moderater. De låtsas officiellt att SD "egentligen" inte ingår men röstsiffrorna talar sitt tydliga språk.
Och det är här det blir principiellt intressant.
Precis som Magdalena Andersson på riksnivå var S i Haninge beroende av sitt blocköverskridande samarbete. Som alltså föll efter V:s krav.
Den 12 december valdes därför valets förlorare moderaten Sven Gustafsson – av lokalmedia kallad "en konservativ tuffing" – till kommunstyrelsens ordförande.
Jag tvivlar på att de 3974 Haningebor som röstade på Vänsterpartiet är särskilt nöjda med detta. Men om inte Vänsterpartiet agerat som de gjorde skulle Gustafsson ha fått fortsätta som oppositionsråd och SD hade blivit kvar ute i kylan.
Så ser verkligheten ut.
Inom praktisk filosofi skiljer man gärna på pliktetik och konsekvensetik. Det handlar om helt olika grund för hur man som människa ska tänka för att handla så etiskt riktigt som möjligt.
Denna etiska diskussion kan även vara fruktbar när man analyserar politik.
Inom pliktetiken betonar man att vissa saker bör eller inte bör göras för att de är rätt eller fel i sig själva - det är din plikt att agera på ett visst sätt oberoende av konsekvenserna.
Du ska inte döda. Du ska inte stjäla. Du ska inte ljuga.
Du ska ingå i en styrande koalition.
Inom konsekvensetiken handlar det istället om att väga konsekvenserna av en handling mot varandra.
Inom politiken är ett rent pliktetiskt förhållningssätt ganska ovanligt. Det mesta handlar om förhandlingar där olika aktörer har vissa mål som de försöker nå. Politiker som strävar efter att vara "renläriga" och som agerar utan tanke på konsekvenserna brukar bli ganska kortvariga.
Jag vet inte hur diskussionen gick i Vänsterpartiet i Haninge när de drev kravet på medverkan i den styrande koalitionen så hårt att SD till slut fick makten. Men jag undrar om inte något liknande kunde ha hänt på riksnivå om Magdalena Andersson faktiskt hade vunnit valet i höstas.
I SVT-dokumentären ”Maktspelet” får vi bekanta oss med en inre krets i Vänsterpartiet – med partiledaren Nooshi Dadgostar i spetsen – under och efter valet.
Det är ingen smickrande bild. En ledande vänsterpartist kallar Socialdemokraterna för f*ttor och V-ledningen verkar se ner på alla andra. Dadgostar själv planerar att bli finansminister.
Sedan fick Vänsterpartiet 6,75 procent av rösterna, en nedgång från 8 procent i valet innan.
Självklart ger inte SVT hela bilden, jag känner personligen flera av vänsterpartisterna i dokumentären och vet att det finns mycket gemensamt att bygga på mellan de rödgröna partierna. Det vet de också.
Men det är också sant att Vänsterpartiet har förändrats. De har blivit mer renläriga och kompromisslösa.
Att Vänsterpartiet 2021 fällde Stefan Löfvens regering var en historisk vattendelare. Efteråt är inte längre en röst på Vänsterpartiet självklart en röst på en socialdemokratisk statsminister, eller en ordförande i kommunstyrelsen.
Den kan också, vara en röst på Sven Gustafsson precis som en röst på Ralph Nader år 2000 blev en röst på George W. Bush.
Självklart är konsekvensetik en smula trist. Det är svårt att hålla brandtal om urvattnade kompromisser eller förklara att man valt det minst dåliga av flera alternativ.
De som röstade på Ralph Nader argumenterade dessutom för att det "egentligen" inte var så stor skillnad mellan Al Gore och George W. Bush. Båda var nyliberala och satt i knä på lobbyister, en del av Washingtons elit långt från människors vardag.
Men det var skillnad.
Al Gores viktigaste vallöfte var att sätta klimatfrågan högst på dagordningen. Tänk vad som kunde ha hänt om han fått genomföra den politiken redan 2001?
Och den 20 mars 2003 invaderade George W. Bush Irak i ett anfallskrig som kostade hundratusentals människoliv och som världen fortfarande inte har hämtade sig efter.
Var Ralph Naders principfasthet verkligen värt det priset?
Själv hoppas jag att Vänsterpartiet under de kommande åren funderar igenom om den strategi man valt verkligen leder till det Sverige man vill ha.
Annars kan tyvärr nästa riksdagsval mycket väl sluta på samma sätt som valet i Haninge gjorde.