Djävulens advokat – monster eller idealist
Advokaten Jacques Vergès har försvarat historiens värstingar
En äldre man, tunn och blek, leddes in i rättegångssalen. Han placerades i en glasbur, troligen skottsäker. Strax intill satt hans dotter. Mannen, som hette Klaus Barbie, försågs med hörlurar och gjorde sig beredd att lyssna till anklagelserna: Massdeportationer till Auschwitz. Order om att sända femtiotvå judiska barn till koncentrationsläger. Massaker på tjugotvå fångar i Gestapos källarlokaler. Mord på motståndsrörelsens ledare Jean Moulin.
Jag betraktade de anhöriga till offren för ”slaktaren i Lyon”, placerade till höger i den stora mörka rättegångssalen, denna heta majdag 1987.
Lätt förakt
Nedanför rättens ordförande, André Cerdini, bredvid en stor samling åklagare satt Jacques Vergès, Barbies försvarare, redan då kallad ”djävulens advokat”.
Med lätt förakt ställde han Barbies ogärningar mot det franska medlöperiet under kriget: Vichy-regimens entusiastiska deportation av arbetare till de tyska fabrikerna och av judar till koncentrationslägren.
En moralisk skuld tyngre än hos den man som den franska domstolen skulle döma över.
I veckan mötte jag på nytt Vergès. Den här gången inte ”life” utan i Barbet Schroeders film Djävulens advokat (Sverigepremiär 7 december).
Advokaten, nära förtrogen med Mao, sitter i sitt väldekorerade arbetsrum, med dyrbar orientalisk och afrikansk konst, massivt träskrivbord, en cigarr (kubansk?) mellan pekfingret och långfingret. Han har passerat sin 80-årsdag med marginal men hans ansikte är slätt och tryggt, leendet som vanligt ironiskt.
Som en rättegång
Filmen kan betraktas som en rättegång mot Vergès, försvarare av nazistiska krigsförbrytare, av Slobodan Milosevic, blodiga terrorister som Carlos, afrikanska diktatorer och Khieu Samphan, konstruktörer av de röda khmerernas folkmord. Vergès finansierades av såväl oljeshejker som den nazistiske mångmiljonären, schweizaren François Genoud.
Advokaten tilldelar sig rollen som åklagare. Född av en vietnamesisk mamma, uppväxt på den franska kolonin Réunion, betraktare av arméns massaker på tusentals algerier i Sétif, valde han ett liv i kamp mot västerländsk kolonialism.
Han blev aldrig aktiv terrorist; han älskar det goda livet, den väldoftande restaurangen, de lagrade vinerna och den klassiska musiken för högt för ett liv i underjorden.
Vergès har fört sin kamp i domstolarna sedan den dag han försvarade den dödsdömda Djamila Bouhired, FLN-aktivist, ansvarig för bombterror, under det algeriska befrielsekriget för snart 50 år sedan. Vergès räddade henne och med tiden gifte de sig, en romantisk förening för några år innan Vergès gick under jorden.
Pol Pots lojale medhjälpare? (filmen svarar nej). De revolutionära palestinska cellernas rådgivare och kontaktperson? Eller västtyska Raf-gerillans beskyddare?
Åtta år i underjorden förvandlade Vergès från politisk antikolonialist, hängiven de folkligt förankrade befrielserörelserna som FLN, till juridiskt alibi och ombud för terrorismens legoknektar, bland dem Carlos och Anis Naccache. Han blev ett villigt redskap för propalestinska högerextremister och Holocaust-förnekare.
Vid sidan av de uppgifterna har Vergès ständigt pläderat i domstolarna, beskyddad av den stat han föraktar. För en kort period försökte visserligen franska regeringen avrätta honom och tre andra propalestinska advokater. En av dem dödades men Vergès överlevde, en aning tursamt.
Gåtfull man
Ska den gåtfulle Vergès betraktas som ett monster eller möjligen som en idealist, beredd att kämpa för sin antikoloniala ideologi också till det perversa priset av att försvara mord och mördare? Jag letade svar i mina anteckningar från rättegången mot SS-mannen och bödeln Klaus Barbie. i slutpläderingen vände sig Vergès mot en av åklagarna, Elie Wiesel, som anklagat Barbie för deportationen av fyrtiofyra judiska barn till utrotningsläger och därmed döden. Vergès betraktade Wiesel fientligt och sa: ”Vad gjorde ni när vietnamesiska, algeriska och palestinska barn utsattes för övergrepp eller brändes sönder av napalm.”
Fyrtiofyra ihjälgasade barn ska inte betraktas som mått på mänsklig ondska utan reduceras till jämförelsetal med andra dödade barn.
En värdeskala för ”djävulens advokat”.