Ok, Daniel Helldén, nu får vi se vad du går för
Spelar MP för det progressiva laget eller inte?
Det blev minsta möjliga marginal när Miljöpartiet valde ny partiledning på sin kongress i helgen.
Märta Stenevi valdes om till kvinnligt språkrör.
Daniel Helldén blev nytt manligt språkrör med röstsiffrorna 131 mot 130.
Mandatet kunde inte vara svagare och han är sannolikt svensk politiks mest kontroversiella person – i det egna partiet.
Men nu är han vald. Så vi kommer snart att få se vad han går för.
I Stockholm är bilden grundmurat negativ. Där bytte Miljöpartiet under hans ledning sida till det blåa laget. Han fick några cykelbanor och feministisk snöröjning mot att Moderaterna löpte amok i all annan politik. De väljare från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som hade stödröstat på Miljöpartiet blev grundligt blåsta.
För övriga Sverige är Daniel Helldén mer av ett oskrivet blad. Men en kort beskrivning av hans politiska karaktär skulle kunna låta så här:
Daniel Helldén har starka åsikter om klimat och miljö men är beredd att kompromissa om nästan allt annat. Han är mästare på en slags brutal ta-inga-fångar-politik där hans egen makt både är medel och mål. Kunnig, påläst och spelar det långa spelet.
Han är med andra ord en mycket kompetent person för att leda ett parti. Men den fråga många nu ställer sig är en annan.
Spelar MP för det progressiva laget även i fortsättningen – eller inte?
Om Magdalena Andersson ska kunna bli statsminister igen efter nästa val så behöver hon en fungerande koalition bakom sig. Det räcker inte att en majoritet av väljarna i valet 2026 röstar på partier som ogillar den nuvarande SD-styrda regeringen.
Sannolikt behövs alla fyra oppositionspartier som underlag. Inte nödvändigtvis i regeringen men med på tåget.
Om Daniel Helldén kör samma stil i riksdagen som han gjorde i Stockholms stadshus så kommer det att bli svårt.
Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan i sina bästa stunder komplettera varandra. S är regeringsdugliga och värnar välfärden, C har sitt hjärta på landsbygden, V står stabilt för jämlikheten och MP för klimatet och framtiden.
En progressiv politik har alltid många nyanser mellan rött och grönt. Men det finns en gemensam färdriktning bort från ett samtalsklimat – och en regeringspolitik – präglad av konservatism, rasism och nationalism.
Just nu är det dock lite svårt att se skogen för alla träd. De fyra partierna pratar visserligen med varandra. Magdalena Andersson var exempelvis gäst på Miljöpartiets kongress i helgen.
Men någon större passion syns inte till. Inga gemensamma utspel eller reformförslag. Inga gemensamma motförslag i riksdagen. Det är som att partierna är lite rädda för varandra, att de är varandras sänken i väljarkåren.
Jag tror det är precis tvärtom.
Att det går bra för oppositionen just nu beror på att regeringen är så fruktansvärt dålig. Men så kommer det inte alltid att vara. Om ett år, kanske två, kommer medias frågor och strålkastare riktas mot oppositionen istället: och vad är ert alternativ?
Om man inte har något svar på den frågan lär dagens försprång smälta bort som glass i solsken. Väljare röstar för framtiden – inte av ilska över lurendrejeri om bensinpriser eller Ebba Buschs falukorv från förra valet.
Men om de fyra oppositionspartierna ska kunna samarbeta krävs att de kan kompromissa och hitta vad som är gemensamt. Det krävs lagarbete.
Vill Daniel Helldén det? Kan han?
I förra valet uppgav 86 procent av Miljöpartiets väljare att de såg sig själva som vänster. Det förpliktigar.