Statsvetarna är de nya ekonomerna
Ett av mina tydligaste minnen från början av 90-talet är alla dessa ekonomer. De fyllde tidningar och radio med råd om sänkt a-kassa, sänkt skatt och fördelarna med privatiseringar.
I tv fick de en egen nyhetssändning, ”A-ekonomi”. Statsminister Carl Bildt tillsatte 1992 en ”ekonomkommission”, ledd av nationalekonomen Assar Lindbeck, för att se över hela regeringens politik.
Kommissionen kom bland annat fram till att journalister borde läsa mer ekonomi och att den offentliga sektorn måste privatiseras. Helt opolitisk vetenskap, med andra ord.
Carl Bildt hade ett namn på den här politiken, ”Den enda vägens politik”. De som inte höll med hade inte bara en annan åsikt, de hade fel. Och kom någon med invändningar fanns det alltid någon ny professor i nationalekonomi med ett diagram att plocka fram.
Carl Bildt, och hans glada ekonomer, drev ”Den enda vägens politik” ett par år. Sedan blev det statsfinansiellt kaos, rekordhög arbetslöshet och 500 procents ränta. Väljarna gav Bildt foten 1994.
Men drömmen om den objektiva, kompetenta, konfliktfria, politiken lever vidare. Det Carl Bildt då benämnde ”Den enda vägen” kallar Fredrik Reinfeldt för ”Allmänintresset”.
Men kärnan är densamma. Borgerlig politik och ekonomisk teori är en sanning, ingen åsikt. Socialdemokratisk politik och ekonomi är däremot ”politisk” och ses som en avvikelse i det offentliga samtalet. Som något jobbigt, bråkigt och kontroversiellt. Måste ni prata politik nu igen?
Så kan rena falsarier som att högre a-kassa alltid ger färre jobb bli en sanning. Eller påståenden som att vi i framtiden måste betala välfärden ur egen ficka, eftersom det är omöjligt att höja skatten.
Huvudproblemet med ekonomerna i början av 90-talet var inte bara vad de sa utan kanske främst hur de påverkade det politiska samtalet. De skapade en bild av att politik är som vetenskap. Att det finns en sanning, inte olika åsikter, värderingar och intressen som bryts mot varandra.
I dag ser vi samma opolitiska politik komma tillbaka. Denna gång är det inte ekonomerna utan statsvetarna som äntrar den politiska scenen. Inte lika borgerliga som ekonomerna, men lika tvärsäkra.
Att forskare deltar i det politiska samtalet är bra, kunskap och fakta behövs. Men när de uttalar sig om precis allt blir det fel. För de vet inte allt. Särskilt inte om framtiden.
Och det blir märkligt när inget tv-inslag, radioprogram eller artikel om politik är komplett utan en kommentar av statsvetarprofessorer som Jonas Hinnfors, Jenny Madestam, Ulf Bjereld, Tommy Möller, Marie Demker eller andra. Oavsett frågeställning.
I dag minns ingen 90-talets ekonomer. De gapade över för mycket och försvann. ”A-ekonomi” lades ner 2011. Kanske något att fundera över på landets statsvetenskapliga institutioner.