Med Kristersson blir medelklassen fattig
I det gamla Sverige hade man sagt ”bondfångare”
Riksbanken har nu höjt styrräntan till 3 procent, den högsta på 15 år. Och riksbankschefen Erik Thedéen varnar för ytterligare räntehöjningar i april.
Medelklassen, ni vet regeringens kärnväljare, håller i praktiken på att utraderas. Och rädslan bland radhusen handlar inte längre bara om inställda semesterresor och att att köpa billigt på blocket.
Den handlar om mat. Om att smör och ägg blivit så fasligt dyrt. Om att inte kunna köpa kött. Om att egentligen inte ha råd med barnens fritidsaktiviteter. Tänk om de väljer hockey?
”To Save Money, Maybe You Should Skip Breakfast” var rubriken i The Wall Street Journal på Alla hjärtans dag i veckan. För att spara pengar kanske du ska hoppa över frukost.
Kostnadskrisen är inte bara något svenskt, men katastrofen fördjupas för många eftersom regeringen vägrar att ingripa.
Statistik och prognoser leder tankarna till ett klassigt replikskifte i James Camerons storfilm Titanic från 1997. Befälen möts på fartygets brygga strax efter krocken med isberget.
– Men skeppet kan inte sjunka!
– Hon är byggd av järn, sir! Jag försäkrar er, hon kan ... och hon kommer att. Med matematisk säkerhet, svarar skeppsbyggaren Thomas Andrews avmätt.
Det finns inga osänkbara skepp.
Det finns inga osänkbara hushåll heller. Historiskt har bolåneräntan legat omkring 1,8 procent över styrräntan. Därmed kan boräntorna snart ligga över fem procent. Vem klarar det?
Räntan är bara ett av många orosmoln. Regeringspartierna såg skräcken för ökade kostnader innan valet och ställde ut en lång rad vallöften om vad politiker med lätt förakt brukar kalla ”plånboksfrågor”.
Valfläsk, med ett annat ord.
En del saker skulle ha varit på plats redan i höstas, som kompensation för de skyhöga elpiserna. Annat inom hundra dagar, som att sänka kostnaden för drivmedel och ta bort amorteringskravet på bolån.
Av detta blev inget alls.
Efter valet har regeringen försökt skylla ifrån sig. Den saknar helt ansvar, både för ekonomin och för sina egna vallöften. I det gamla Sverige hade Ulf Kristerssons valstrategi nog kallats för vad den var – bondfångeri.
En bondfångare, från tyskans bauernfänger, hittades ofta på stadens marknader där han lurade av inresande bönder deras pengar. Gärna i maskopi med andra sålde han mirakelmediciner och spelade falskt. Sedan försvann han till nästa marknad.
Ulf Kristersson klev istället in på statsministerbostaden i Sagerska palatset.
Och som han ser ut att trivas. Hans leende är aldrig bredare än när han visar upp Sagerska, Harpsund eller regeringsplanet för journalister.
Men utsikten från en Gulfstream G550 på 10 000 meters höjd är inte samma som från de drabbade familjernas köksbord.
Konsumentverkets prognos för kommande år, från november, borde ha väckt regeringen.
– Vi ser en mycket kraftig kostnadsökning för hushållen sedan förra årets beräkning. Främst är det livsmedel och el som ökar i våra beräkningar, maten med runt 20 procent och elen nästan med 100 procent, säger Kristina Difs, handläggare på Konsumentverket, i ett pressmeddelande.
Priserna har stigit så snabbt att siffrorna inte är riktigt tillförlitliga.
– I vanliga fall har kostnaderna under ett år bara ökat med någon procent. I år fick vi vara med om att siffrorna snabbt blev inaktuella, säger Kristina Difs.
Och precis som under pandemin beror krisen på saker helt utanför vanliga människors kontroll, som Putins krig mot Ukraina.
Men skillnaden i politiken är stor. Under pandemin kom stödpaket efter stödpaket som höll hushåll och företag flytande. Regler ändrades tillfälligt, pengar betalades ut och staten samverkade med fackföreningar och företag för att lätta bördan.
Nu händer istället – knappt någonting.
För fattigpensionärer, funktionshindrade, arbetslösa, sjuka och studenter har den ekonomiska katastrofen länge varit ett faktum. Men dem bryr sig inte en högerregering om.
Nu drabbas även medelklassen. Kanske Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Ebba Busch och Johan Pehrsson äntligen ska ta och vakna?
För politikerna kan göra väldigt mycket för att hjälpa, om de vill. Det blev tydligt under pandemin. så dagens handfallenheten är inlärd eller spelad.
Och politiskt motiverad. För så här brukar det bli under borgerliga regeringar. Vid ekonomiska kriser, som under Torbjörn Fälldin (C) på 70-talet, Carl Bildt (M) på 90-talet och Fredrik Reinfeldt (M) på 00-talet, är instinkten att skydda kapitalägare och höginkomsttagare, inte vanligt folk.
Konsekvensen brukar bli att krisen fördjupas och vanligt folk drabbas hårdare än nödvändigt. Nu ser även Ulf Kristersson ut att köra vidare i samma hjulspår.
Vad borde regeringen göra då?
En idé vore nog att leva upp till sina egna vallöften. Även om elstödet till hushållen nu slutligen betalas ut verkar hjälp till företag dröja. Så räkna med konkurser och nya varsel inom kort. Det duger inte.
Regeringen behöver göra mer för vanliga hushåll. Kanske tillfälligt lägre matmoms och extra utbetalningar av barnbidrag och folkpension? Och varför inte använda helstatliga SBAB för att sänka boräntorna rejält och tvinga ner bankernas räntemarginaler?
Regeringen borde så fort som möjligt reglera de låtsasmarknader som inte fungerar, som elmarknaden. Varför tillåts privata elnät ta ut ockeravgifter? Varför straffbeskattas inte övervinsterna i elbolagen? Och varför förs ingen diskussion om att frysa elpriserna?
Men att ens ta upp dessa frågor ligger långt utanför åsiktskorridoren.
Istället fick personer med över 70 000 i månaden en riktad skattesänkning på 1400 i månaden vid årsskiftet när skiktgränsen för statlig skatt höjdes.
För så ser Sveriges behov ut från en Gulfstream G550.