Svenska feminister har blivit som feta katter
MeToo - Den svenska feminismens sista hurra
Fem år har gått sedan Metoo-uppropen och man kan lätt konstatera att den svenska feminismen inte mår så bra.
Annat var det när miljontals kvinnoröster världen över fick mäktiga män som Harvey Weinstein på fall och Svenska Akademien att skaka i sina grundvalar.
Annat var det också för snart tio år sedan då Feministiskt initiativ plötsligt blev en faktor i svensk politik, en samtyckeslag samlade massdemonstrationer och den nya rödgröna regeringen presenterade sig själv som “världens första feministiska”.
Kristerssons regering blir knappast feministisk. En uppklädd abortmotståndare har blivit andra vice talman. SD:s hatfölje har som ren strategi att trakassera kvinnor på nätet sekunden de uttrycker något positivt om feminism eller antirasism.
Och helt ärligt ser det inte särskilt mycket bättre ut hos feministerna själva. Tidigare tongivande debattörer har sedan MeToo bestämt sig för att det största hotet mot kvinnor är transpersoner, inte patriarkatet. Hån och fobi sprids från stora konton på sociala medier.
Nu kom statistik över dödade kvinnor igen. Allt viktiga frågor, men energin är borta.
Kajsa Ekis Ekman drar sig inte för att skriva att kvinnor hon inte håller med ser ut som “hästar” i ansiktet. Det var det systerskapet, det.
På andra sidan framstår resten av oss som feta katter ibland. Slappa, trötta, mätta på att skriva om jämställdheten som aldrig kommer.
Det är pliktskyldiga texter om orättvisorna. Om hur synd det fortfarande är om kvinnorna och barnen. Nu kom en jämställdhetsbarometer igen. Nu kom statistik över dödade kvinnor igen. Allt viktiga frågor, men energin är borta. Det hela känns utbränt.
Många har lämnat offentligheten, ofta just av utbrändhet. Andra bortjagade av Sverigedemokraternas nämnda hatsvans.
I stället får unga kvinnor lära sig att feminism kan uppnås genom konsumtion, bara man valt vad man köper själv.
Vissa omvandlade sina plattformar till konsulttjänster. Där känns feminismen i dag mer som ett sätt att tjäna pengar och rå om sitt eget hus än som faktisk samhällskamp.
Unga kvinnor uppger i både opinionsundersökningar och för Ungdomsbarometern att jämställdhet är en av deras viktigaste politiska frågor.
Jag tror ingen tänkte på återväxten för tio eller fem år sedan. Vi tänkte på sakfrågorna mer än på organisation. När vi själva blev trötta fanns ingen att lämna över facklan till.
I stället får unga kvinnor lära sig att feminism kan uppnås genom konsumtion, bara man valt vad man köper själv. Eller genom att gå med i MUF och lobba för att kvinnor ska få sälja sina egna kroppar, bara de säljer den genom surrogatmödraskap.
Det är svårt att vara kritisk mot sig själv. Ett halvt decennium efter MeToo måste vi kunna se att vi kan bättre. Vi har kunnat bättre. Och vi behövs mer än på länge.