Använd maskeraden – släpp ut den onda systern

Under coronaåret fantiserar jag om våldskapital och satanistisk feminism

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Jag kommer aldrig förstå mig på människor som inte tycker om att klä ut sig. Varje dröm kan ju levas ut i maskeraden. Är man blyg kan man till och med bli osynlig bakom rätt mask. Under coronavintern är det verklighetsflykten snarare än verkligheten jag börjat längta tillbaka till. Vissa kvällar har jag stått i min garderob och smekt över kostymerna jag pressat in där. Allt är roller att en dag kliva in i. De hänger i garderoben som små möjligheter.

Ofta tänker jag att maskeraden sitter i den kvinnliga ryggmärgen djupare än att cykla. Vi föds in i det. Vi får kostymen, sminket och manéren. Vi lär oss att ställa rätt frågor på rätt sätt. Vi lär oss skratta åt våra dejters skämt och vad vi ska lyfta fram respektive dölja. Det är en enformig roll – helt ouppnåelig för vissa.

Att kliva in i andra roller än de givna kan, i Judith Butlersk anda, därför vara en politisk handling. Det kan också vara en ren överlevnadsstrategi.


Det sistnämnda kultiverades till konstform av den italienska markisinnan Luisa Casati, född 1881. I Sverige är hon nära nog okänd, trots att hon en gång kastade ut Gustav V från en av sina maskerader (han kom typiskt svenskt utan utklädnad), men vet man man var man ska leta syns Casati genom hela 1900-talet. Hennes leopardpälsar och levande ormar har inspirerat hundra år av konstnärer och modeskapare (Poirot, Marinetti, Picasso, Cocteau, Guillano, McQueen för att bara nämna några).

Den nyligen släppta svenska översättningen av La Marchesa – Luisa Casatis liv och skepnader (Alastor förlag) tecknar hennes liv från Italiens rikaste kvinna till fattigdomen i London 50 år senare. Maskeradbalerna hon la sin förmögenhet på beskrivs i detalj. Casati lämnade få egna ord och tankar efter sig. Därför blir också La Marchesa snabbt en who-is-who över den aristokratiska och kulturella eliten i Europa under det tidiga 1900-talet. Casati låter ingen komma nära. Hon förblir sin roll och sitt skådespel. Här ligger också hennes storhet som historisk figur – inte i skådespelet i största allmänhet, utan i den specifika rollen hon intog.

Den Onda kvinnan är något annat än sina svenska systrar den Duktiga Flickan, marknadsförd av feminister som Birgitta Ohlsson, eller Rebelltjejen, vänsterfeminismens mittfåra

Casatis roll var skrämmande. Hon var ond och farlig. Hon intresserade sig för ockultism, lekte med satanism och motsade heller så vitt man vet aldrig rykten om nekrofili och bokstavliga lik i garderoben. Allt iklädd klänningar beströdda med äkta diamanter.


Det finns något befriande i drömmen om Casatis onda kvinnoroll. Den typen av kvinnlig överlevnadsstrategi är i den svenska feministiska debatten nära nog lika bortglömd som Casati själv. Den Onda kvinnan är något annat än sina svenska systrar den Duktiga Flickan, marknadsförd av feminister som Birgitta Ohlsson, eller Rebelltjejen, vänsterfeminismens mittfåra.

I de subversiva kvinnorollernas maskerad finns två roller: Pippi eller Annika.
Annika försöker hitta sitt livsutrymme genom en lean-in-inställning till rådande ordning. Genom slit och god moral förändrar man inifrån. Pippi vill krossa ordningen och släppa charmen. Tommy tycker hon är cool.

Själv längtar jag efter Mumindalens Mårran.

Den Onda kvinnan förkastar både auktoriteten och manstillvändheten. Ska hon inte dyrkas ska hon fruktas.


Casatis liv och frihet var unikt i sitt slag under 1910- och 20-talet. Men i historien är hon inte ensam. Liknande skrämmande feministiska strategier har beskrivits utförligt i avhandlingen Satanic Feminism, skriven av Per Faxneld som också skrivit det svenska förordet till La Marchesa. Poängen är aldrig någon riktig satanism. Det handlar istället om motbilder till majoritetskulturens och patriarkatets förtryck. Lucifer, som till skillnad från Gud ville ge kunskapens frukt till Eva, blir här en logisk symbol för kvinnlig frigörelse.

Onda kvinnan ligger i det motsatta. Hon vägrar vara moralens väktare eller traditionellt omvårdande. Hennes magi är svart.

Ockultismen och häxkonsterna har fått en revival på sociala medier de senaste åren. Unga kvinnor skapar egna så kallade grimoires (besvärjelseböcker) och samlar kristaller att posta på Instagram. Harry Potter-generationen har blivit vuxen.

Det mesta är ändå exempel på vit magi, medan friheten i att föreställa sig den Onda kvinnan ligger i det motsatta. Hon vägrar vara moralens väktare eller traditionellt omvårdande. Hennes magi är svart.


80- och 90-talens vulgära punkfeminister ligger närmare en sådan fantasi än nyandligheten som trendat bland dagens unga. Här finns också svar på hur man kan iklä sig en skrämmande roll utan att vara en stenrik italiensk adelsdam.

Angry women är ett legendariskt nummer av det amerikanska undergroundmagasinet ReSearch släppt 1991. På omslaget stirrar ett Medusa-huvud med ormhår som slukar fjärrkontroller, atombomber och stridsflygplan.

Medusa råkade inte bara vara en av Luisa Casatis favoritutklädnader, hon har också blivit en radikalfeministisk symbol för kvinnlig hämnd och rättmätig ilska. Enligt myten våldtogs Medusa av Poseidon i Athenas tempel. Medusa straffades av Athena genom att fördömas till ett liv som ett monster vars blick förstenar alla som skådar henne. Poseidon kunde fritt våldta vidare.


I en tid full av Kardashians och extravaganta kändisfester känns det tidiga 90-talet mer främmande än Casatis 1910-tal. I Angry Women intervjuas bland annat musikern, konstnären och gothikonen Diamanda Galas om ilskan. Intervjun har åldrats uselt i många avseenden, men i sin oförsonliga vrede efter våldtäkter och år i prostitution pekar Galas ut den enda möjliga strategin för kvinnor att bli skrämmande på allvar: Man måste skaffa sig våldskapital.

Våldskapitalet är ett av få manliga sfärer feminismen inte utmanat. Feministiskt självförsvar har förvisso föreslagits som skolämne, men våldskapitalet handlar inte lika mycket om möjligheten att försvara sig när faran väl är framme, utan om att framstå som så hotfull att man aldrig blir ett offer. Störst muskler slipper slåss.

Galas badar i blod, diskuterar sitt handvapen och sina drömmar om att, med samtycke, någon gång få penetrera en man (”[...] I want to break the flesh, too - and exorcice my violence on them to show them just how much I love them”). Galas beväpnar sig bokstavligen och bildligen för att slippa be om ursäkt för sin konst, sexualitet eller för sitt då fortfarande kontroversiella engagemang i AIDS-frågan.


Efterspelet av #MeToo-rörelsen har främst kommit att handla om backlashen, rättssäkerheten och de publicistiska felstegen. En mindre omtalad aspekt av #MeToo är hur den, vare sig man menade det eller inte, blev den första breda rörelsen för en form av kvinnligt våldskapital. Hotet om uthängning i medier, på Facebook eller i arbetslaget gjorde kvinnor på allvar skrämmande för män.

Lika lite som den Duktiga Flickan eller Rebelltjejen är den Onda Kvinnan någon som helst ideologisk eller politisk strategi för samhällsförändring

Rättslösheten och risken att utsättas för sexuellt våld var och är fortfarande en reell del av kvinnors vardag.

Sedan #MeToo har det svenska pratet om den så kallade våldtäktskulturen tystnat. Men det är inte en orimlig tanke att uthängningskulturen faktiskt fungerade som en terrorbalans mot våldtäktskulturen. #MeToo gjorde tafset och äcklet riskabelt för de män som tidigare sluppit konsekvenser. Talet fungerar som muskler för att slippa övergrepp.


Andra texter får, och bör, problematisera #MeToo och rättsosäkerheten i uthängningar som metod. Lika lite som den Duktiga Flickan eller Rebelltjejen är den Onda Kvinnan någon som helst ideologisk eller politisk strategi för samhällsförändring. Det är individuella strategier eller kraftdjur att vila i för att orka vidare. Roller att kliva in och ur.

Friheten bor i att slippa gömma sig för att man är och lever som kvinna. Om vi nu fick maskeraden med modersmjölken kan vi lika gärna utnyttja den till vår fördel.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN