Inom fem år kan kriget vara över oss

Vi tror fred är det normala. Europas förflutna berättar en annan historia

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

BEAUMONT-HAMEL Det var en magnifik uppvisning i tapperhet, skrev deras befälhavare senare. Angreppet misslyckades enbart eftersom ”döda män inte kan avancera längre”.

I dag är det gamla slagfältet stilla. Idyllen störs bara då och då av ett stillsamt brummande från traktorer och en svag doft av gödsel.

Men på morgonen den 1 juli 1916 gick 100 000 brittiska och franska soldater till anfall på västfronten vid floden Somme i norra Frankrike. Det blev den värsta dagen i brittiska arméns historia.

Klockan 8:45 reste sig de 780 soldaterna från Newfoundlands regemente ur skyttegravarna här och inledde sin attack mot de tyska linjerna. Allt gick fel.

De flesta kom ungefär halvvägs över ingenmansland. På platsen där de sökte skydd, och dog, stod ett dött plommonträd. Efteråt kallat ”The Danger tree”.

Nästa dag kunde bara 68 män anmäla sig till tjänstgöring, av hela regementet. Övriga vad döda, sårade eller försvunna.

Slagfältet har bevarats som en del av minneslandskapet kring Somme. Nu betar får mellan kratrar och skyttegravar, för att hålla gräset i schack. Vårsolen värmer och besökarna har tagit på sig shorts. Fåglar kvittrar i träden.

Det första världskriget var 1900-talets urkatastrof. Minst tjugo miljoner dog. Flera imperier upplöstes. Ur ruinerna uppstod Sovjetunionen och senare Nazityskland. Andra världskriget, atombomben och kalla kriget var på många sätt en fortsättning.

Vid själva byn Beaumont-Hamel finns 13 brittiska krigskyrkogårdar, spridda i landskapet. En parkvakt berättar att de hittat kvarlevorna av ytterligare en soldat bara dagen innan. En bit bort vid ett bygge.

Begravningar sker fortfarande över 100 år efter slaget. Kanske finns någon anhörig i livet.

För hundra år sedan handlade rubrikerna om platser som Verdun, Passchendaele och Somme.

I dag är det Charkiv, Mariupol och Butja. Ukraina kan bli vår tids urkatastrof.

Och om 1900-talet ger någon fingervisning har helvetet bara börjat.

SERRE ”Thomas Bowyer, hittade dig, 5/2023, vila i frid”. Inskriptionen rymmer en livshistoria.

Korset ligger på Luke Copse Cemetary, en liten krigskyrkogård utanför byn Serre. Enligt det officiella registret var Thomas Bowyer från Suffolk och 21 år när han stupade. Graven är okänd, står det, men någon har alltså drygt 100 år efter hans död lyckats spåra honom hit.

Det var viktigt för någon att veta.

Det är tidig morgon när jag besöker slagfältet. Gräset är fuktigt av dagg och skuggorna har skarpa konturer.

Vädret den 1 juli 1916 var det samma som i dag, klart och soligt. Himlen borde har sett ungefär likadan ut. De brittiska soldaterna hade solen i ögonen.

Slagfältet är litet. På ena sidan britternas skyttegravar vid fyra träddungar döpta efter evangelisterna Matteus, Markus, Lukas och Johannes. På andra sidan, högre upp, de tyska ställningarna.

Thomas Bowyer stupade alltså sannolikt framför träddungen Lukas på väg över ingenmansland. Och begravdes på platsen.

Innan kriget hade Storbritannien en vass men liten armé. Tanken var att flottan och överlägsen teknologi skulle slå kontinentens massarméer.

Men precis som i Ukraina i dag blev läxan en annan. Högteknologi slår visserligen massa men bara till en viss gräns. Så britter och många andra tvingades snabbt rusta upp.

Lösningen blev så kallade ”Pals Battalions” som kan översättas med kompisbataljoner. Varje stad med självaktning samlade ihop unga män och skapade egna militära förband.

De kallade sig Accrington Pals, Barnsley Pals och liknande.

Alla kände varandra men utbildningen var bristfällig. Och det var just dessa ”Pals Battalions” som med solen i ögonen 1 juli 1916 vandrade rakt mot de tyska kulsprutorna.

Tjugo minuter senare fanns de inte längre.

Kan vi lära oss något av den förvirrade upprustningen i inledningen av första världskriget?

”Vi har byggt ett Bonsai-försvar” sa Michael Claesson, chef för försvarsstaben, på Folk och försvars rikskonferens i januari. Välvårdat men i miniatyr.

Om två veckor kommer Försvarsberedningens slutrapport. Vad politikerna kommer överens om vet jag inte. Men vi har få år på oss.

Samma sekund vapnen tystnar i Ukraina börjar klockan ticka. Snart har Vladimir Putins krigsmaskin återhämtat sig tillräckligt för nya insatser.

Om Donald Trump vinner i november har Putin ett fönster på minst fyra år med stor handlingsfrihet. Det kommer han att utnyttja, precis som han alltid utnyttjat västs svaghet.

I klartext: ett nytt krig kan vänta inom fem år. Något allt fler experter har börjat varna för.

Och det kan mycket väl dra in Sverige.

Man kan också vända på det. Om Storbritannien fem år i förväg hade planerat för första världskriget hade det kanske aldrig hänt. Ingen skulle då ha rest sig ur skyttegravarna den 1 juli 1916, dagens minneslandskap hade sluppit minnas.

Om du vill ha fred, rusta för krig, som de gamla romarna sa.

Vad skulle då försvarsberedningen behöva komma fram till?

Jag har pratat med ett flertal experter, politiker och höga militärer. Det mesta är som bakgrund men en intervju jag kan rekommendera är den med marinchefen Ewa Skoog Haslum i vår säkerhetspolitiska podd ”Höjd beredskap”.

Slutsatserna är tyvärr ganska dystra. Sverige måste öka försvarsanslagen till över tre procent av BNP.

Dessutom behöver vi låna till försvarsinvesteringar här och nu. Och det handlar om stora belopp. Som Ewa Skoog Haslum konstaterar skulle marinen behöva fördubblas bara för att lösa de uppgifter den har i dag.

Det skulle betyda investeringar i flera nya moderna ubåtar och ytstridsfartyg. Under kalla kriget hade Sverige 12 ubåtar. I dag skulle det behövas ungefär åtta. Vi har fyra med en femte på väg.

Armén har i dag två brigader, en brigad är ungefär 5 000 man. Riksdagen har beställt två till men har inte skjutit till pengar så de är just nu framflyttade till efter 2035. Fullkomligt löjeväckande i dagens säkerhetspolitiska läge.

Även flygvapnet behöver moderniseras och växa. En rimlig ambitionsnivå om vi ska kunna bidra till att försvara Finland, Baltikum och Polen ligger omkring åtta stridsflygdivisioner, en ökning från dagens sex, men omkring 150 till 160 flygplan.

Om man summerar behoven bör Försvarsberedningen föreslå att staten lånar upp ungefär 100 miljarder.

Nu, inte sen.

Än så länge har motståndet mot att låna varit stenhårt, inte minst från finansdepartementet.

VIMY Den nionde april, i tisdags, var det 107 år sedan slaget om åsen Vimy inleddes.

30 000 kanadensare stormade då den tyska befästningen där och vände krigslyckan. Förlusterna var enorma, 10 600 dödades eller skadades, men tyskarna drevs bort.

I dag är Vimy Kanadas viktigaste minnesplats i Europa och dagen är en nationell minnesdag. Trots isande regn och vindbyar högtidlighölls minnet med en stor ceremoni. Orkestern kämpade med att hålla sig upprätt.

Paul Ledwell, vice minister för veteraner i Kanadas regering höll tal, man läste upp namn på stupade och volontärer lade ner kransar vid det väldiga monument på platsen.

Många i publiken hade svårt att hålla tårarna tillbaka när brev lästes upp som de unga soldaterna skickat hem till sina familjer på andra sidan Atlanten.

Vinden är bitande och kransarna börjar blåsa iväg. Men tankarna vandrar. Minneslandskapet och dess ceremonier berättar en historia. Hur kommer framtiden att skriva vår?

2024 vann Donald Trump presidentvalet i USA.

2025 tvingade USA fram fred i Ukraina på Vladimir Putins villkor.

2026 började ryska minoriteter i Baltikum klaga på diskriminering och kräva självbestämmande. Anklagelser om nazism yrde i luften.

2027 eller 2028 testade Vladimir Putin Natos artikel fem. Kanske i norra Finland eller Baltikum, till havs eller någon annanstans i utkanten.

Vad händer sen?

Jag fryser trots min svenska tjocktröja och mössa.

Paul Ledwell avslutade med att berätta om sin farfar, veteran från bland andra slagen vid Passchendaele, Vimy och Somme.

Det förflutna är nära både i tid och rum.

– Han ville aldrig prata om kriget, sa Paul Ledwell.

Vi måste väl ändå ha lärt något av 1900-talet?