Moderaterna satsar allt på riksdagens byfånar
I kommunerna lämnas SD utanför
De senaste fyra åren har min hemkommun styrts av en koalition. I praktiken är det socialdemokrater och moderater som tillsammans fattat beslut om skola, äldreomsorg och allt det andra som är en kommun.
Ärligt talat tvivlar jag på att det är riktigt vad något av partierna skulle önska. Ludvika är ett gammalt socialdemokratiskt fäste, och socialdemokrater lämnar ogärna ifrån sig makt om de inte måste. Och för moderater som ägnat hela sin politiska gärning åt att opponera måste det finnas en lockelse i tanken på att själva få hålla i styråran.
Ändå lär samarbetet fortsätta. Det beror inte bara på att det trots allt fungerat. Sanningen är att det inte finns något alternativ. Mönstret går dessutom igen på många håll i Dalarna.
I Borlänge meddelade socialdemokraten Erik Nises och moderaten Ulrik Bergman snabbt att de tillsammans ska styra kommunen de kommande fyra åren. I Malung-Sälen tog det lite längre tid för Hans Unander och Mikael Östling att komma överens, men resultatet blev ett S- och M-styre.
Till sist kunde Liza Lundberg (S) och Anders Lindh (M) i förra veckan berätta att de två partierna kommer att dela makten i residensstaden, Falun.
Ett politiskt mönster? Annie Lööfs breda mitten? Ja, kanske. Men framför allt tror jag det som händer i Dalarna beror på något annat. Moderaterna gör en annan bedömning av Sverigedemokraterna än Ulf Kristersson. Man har ju suttit i samma fullmäktigeförsamlingar och i samma nämnder som partiets företrädare och har skaffat sig en ganska bra bild av vad de går för.
Utslaget syns när moderater i kommun efter kommun väljer att släppa ifrån sig ordförandeposten i kommunstyrelsen till en socialdemokrat. Alldeles för ofta har lokalpolitikerna från Sverigedemokraterna uppträtt som ett gäng byfånar. Det går inte att bygga ett stabilt styre på de politiker partiet har i kommunen.
För den som följt turerna kring region Dalarna, där Sverigedemokraterna kuppade in Kent Ekeroth direkt från ett vandrarhem i Rättvik är det inte så svårt att förstå.
Uppenbarligen gör Ulf Kristersson en annan bedömning av Sverigedemokraterna. Han bygger sin regering på att partiet ska vara en pålitlig partner. Jimmie Åkesson, Richard Jomshof och de andra i partiledningen har också ansträngt sig för att få riksdagsgruppen salongsfähig.
Stenhård disciplin, tentamen för riksdagsledamöter och politikskolor för tjänstemännen ska göra tricket. Politiska avhopp och skandalfabriken, som Ebba Busch brukade säga, ska vara ett minne blott.
Det är möjligt att det kommer att fungera. Det är möjligt att Sverigedemokraterna i riksdagen kommer att visa sig vara ett pålitligt stödparti, inte bara när man "tycker lika" utan också när besluten är svårare att fatta.
Det är i alla fall vad Ulf Kristersson har satsat hela sitt politiska anseende på.
I Dalarna vågar partivännerna inte spela lika högt.