Naket motstånd

Barbro Westling ser anspråksfull dans i Avignon

Thomas Ostermeier startade sitt chefsskap på Schaubühne med att utöka talteatern med en dansscen och mångsidiga Sasha Waltz är den som knipit mest publik på Schaubühne. Hon gästar Avignon med nya verket Impromptus med musik av Schubert och nya verk ges också av Jan Lauwers och Jan Fabre. I internationellt välkände belgaren Lauwers och Needcompanys verk, som i Snakesong Trilogy, blir kvinnans enda väg ur fängelset som objekt ofta kastrerande. I nya La chambre d´Isabella är kvinnan blind och har haft minst 72 älskare men deltar i ett vetenskapligt experiment där bilder projiceras direkt in i hennes hjärna. I vit kostym på vit scen presenterar Jan Leuwers själv utgångspunkten för berättelsen och på scenen finns även utplacerade en samling exotiska objekt från det svarta Afrika, samt förstås dansarna som agerar efterhängsna föräldrar, partners och Isabellas hjärnhalvor (!).

Jan Leuwers och Needcompany berättar om Isabellas liv och Viviane de Muynck har auktoritet i den talande huvudrollen. Men det finns något gottköpsaktigt bekvämt över hela föreställningen. Ensemblen visar objekten med tilltagande avsky, dansar, sjunger och spelar instrument, men den experimentella formen känns standardiserad.

På samma sätt är det med flamländaren Jan Fabres nya verk, L´Ange de la mort. På en upphöjd kvadrat i det lilla kapellet, mitt bland publiken, genomfars virtuosa Ivana Jozic reptillikt av ryckningar och stötar, i rytmisk dialog med saxofonisten Éric Sleichim. Runtom på väggarna visas film med koreografen William Forsythe, gång på gång gående genom museigångar och framförande Jan Fabres specialskrivna monolog. "Jag kan bara dansa", säger Forsythe sorgset och rör den nakna kroppen som i motstånd. Det vill verka dedikation och bikt men även i denna föreställning blir anspråksfullheten problematiskt narcissistisk då man inte ser dess motiv.

Dans

Barbro Westling