Buskis om social misär
Publicerad 2013-11-25
Lättköpt humor tar udden av samhällskritiken i ”Malmö for the fittest”
”Solidaritet har omvandlats till en blank bultande finne i en ångande röv som tutar management! riskkapital! entreprenörskap!” Så skriver dramatikern Cristina Gottfridsson i programbladet till Malmö for the fittest som hade urpremiär i går på Malmö stadsteater.
Det mustigt upprörda tonläget går igen i pjäsen. Men medan programtexten finner riktning i sin samhällskritik genom referenser till ”en mycket blå partisajt nära dig”, är det som sker på scen mer irrande.
Inte för att det saknas intensitet. En rad karaktärer på var sin sida av de sociala instansernas skrank drabbar samman i olika mer eller mindre löst sammanlänkade tablåer.
En knarkare lurar via polisen till sig mer soc-pengar, hans socialsekreterare förbereder sig för apokalypsen med en urban överlevnadskurs och en 17-åring agerar hallick åt en begåvningshandikappad 14-åring. Allt ackompanjerat av skottlossning, sirener och en psykiskt sjuk kvinnas hjärtskärande skrik att ingen vill ha henne. Finns här några riktiga hjältar så är det kvinnorna från hemtjänsten, som visar ett oändligt tålamod med sina aggressiva, som det heter, ”brukare”.
Tanken är nog att visa ett Sverige där de utsatta tillåts falla handlöst. Men det liknar också den gamla vanliga mediebilden av räliga, farliga dekis-Malmö, vars epicentrum här är Bergsgatan på Möllevången. Jag kan känna ett hugg av irritation över att just denna redan stigmatiserade stad återigen får representera sociala problem som Malmö faktiskt inte är ensamt om.
Nu har uppsättningen inte bara en lite gapig hetta, utan också en värme som omsluter karaktärerna. Lars-Göran Ragnersson gör en både rolig och rar figur av en dement gammal man, och Cecilia Lindqvist hittar precis rätt tonfall som orolig ordförande i en nybildad bostadsrättsförening. På något sätt går alla att förstå.
En hel del av händelserna på scen har också verklighetsgrund. Det har funnits en kvinna som ropade ut sin ångest från ett fönster på Bergsgatan, och häromåret uppdagades att en fjortonårig, utvecklingsstörd flicka utnyttjats i prostitution.
Tyvärr får sådant alltför sällan bottna i en smärtpunkt. En rätt lättköpt humor tar ofta udden av samhällskritiken. Intrycket blir ett slags socialbuskisrevy, där sketcher blinkar åt de senaste årens lokala nyhetshändelser. Man kan inte ens avhålla sig från att klämma in kommunstyrelsens förre ordförande Ilmar Reepalu på ett hörn.
