Förförd av dirigenten

CLAES WAHLIN lyssnar till en klassresa med förhinder

helskärm

En av dramatikern Lisa Langseths främsta förtjänster är hennes exakta gehör. Redan i pjäsen Godkänd på Stockholms stadsteater för två år sedan utsattes publiken för ett lovande stycke verklighet. I Den älskade finns samma tonträff, denna gång med mer raffinerade undertoner.

Katarina är den unga tjejen från den fula förorten som av en händelse hamnar på operan en kväll. En alternativ verklighet gläntar på dörren, en tillvaro som inte är fylld av reklamjinglar och dokusåpor. Strax arbetar hon i receptionen på Konserthuset, lyssnar till Mahler och Rachmaninov och blir förförd av den begåvade dirigenten Adam.

Tiden räcker inte till. Gunnar Ekelöf, Baruch Spinoza och Max Frisch; alla tänkare, diktare och kompositörer som får henne att växa, att finna sanningen med versaler och att rita flödesschema över sitt liv.

Adam uppmuntrar henne, han får henne att lämna truckföraren Mattias och precis som i Toscas aria som ljuder i början, Vissi d"arte, har hon levt för konsten och kärleken. Den älskade är Katarinas stora aria.

Men den intellektuella klassresa som beskrivs är allt annat än idealisk. Dirigenten Adam är inget annat än en strandraggare, konsten gör henne knappast lyckligare och bland alla formuleringar och insikter hon möter i böckerna tycks själva människan försvinna. Hon har fått oönskade sanningar på köpet, med kärleken till Adam följde inte minst en synnerligen patriarkal kvinnobild.

Noomi Rapace är ett med sin roll, tonfallen, de sparsamma gesterna och den subtilt förmedlade blindheten för sitt eget öde skapar en teater som nästan kunde anklagas för att motsäga den konstkritik som pjäsen uttrycker. Tur är väl det, skulle man kunna säga.

Teater

Claes Wahlin