De har tappat din magi, Selma

Ingen glömmer den scen i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen där Gunnar Hede leder en flock getter genom tiomilaskogen men drabbas av ett svårt snö-oväder. Getterna dör en efter en och syns snart bara som små spridda upphöjningar i snötäcket. Gunnar förlorar förståndet.

Hur gör man opera av detta? Ska Gunnar Hede sjunga en vansinnesaria som en bel canto-hjältinna, eller bör getterna i stället mer nutidsanpassat bräka i dissonant dödsångest? I Lars-Åke Franke-Bloms operaversion är scenen snabbt förbi, några gethornsförsedda skinn placeras ut på scengolvet, Gunnar kramar ett av dem och konstaterar att getterna är döda.

Plattare kan det inte bli. En herrgårdssägen får sin extrema förtätning genom Selma Lagerlöfs berättarmagi, och den magin får ingen scenisk översättning i Björn Melanders fullkomligt spänningslösa regi. Katastrofen i snöstormen kunde till exempel ha gestaltats via ljus- och filmprojektioner och dessutom stöttats av en mer påträngande intensiv musik.

Det har blivit ganska vanligt att bygga operalibretti inte bara på teaterpjäser utan också på romaner och noveller, och på senare år har bland annan prosa både Doktor Glas och Strändernas svall hamnat på operascenen. Lasse Zilliacus är en skicklig librettosnickare, men prosaberättelser har sällan operalämpad dramaturgi, och utan Selma Lagerlöfs berättarspråk försvinner de suggestiva kvaliteterna. När sedan regilösningarna inte är mer övertygande längtar man snart tillbaka till Selma Lagerlöfs original.

Lars-Åke Franke-Blom har mest skrivit orkestermusik och trivs verkligen i det orkestrala. Att lyssna till vad som händer i det av Ingar Bergby välskötta orkesterdiket är också mer angenämt än att titta på scenen. Musiken är expressiv och klar i gestaltning och melodik, och den kunde ha genererat en mer musikalisk regi. Det vokala uttrycket är däremot inte riktigt Franke-Bloms sak, och sångarna har att kämpa med ibland ganska torra talsångslinjer. De unga sångarna Pierre Gylbert och Elin Carlsson, som gör Gunnar och Ingrid får inte heller det stöd av regissören de hade behövt, medan oldtimers som Anita Soldh och Inger Blom kan falla tillbaka på sin gedigna rutin.

Lennart Bromander