Det var en gång 2 luffare
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-30
Claes Wahlin ser I väntan på Godot i cool jazztakt
Tonen sätts omedelbart: Estragon och Vladimir utför ett litet vaudedeville-nummer framför ridån till Spike Jones parodiska jazzmusik.
De dansar i de följespottar som sedan kommer att ge dem ljus i det mörka scenrummet där de framlever sina liv på den karga kullen med världens mest berömda teaterträd. Över dem himlen med skymningens molnslöjor och nattens stjärnor.
Dialogerna blir ofta slapsticks, sketcher eller små sång- och dansnummer. De gör vad de kan för att få tiden att gå. Thommy Berggrens uppsättning är inte i första hand intresserad av vem eller vad Godot är, utan vill skildra Estragons och Vladimirs väntan. Det handlar om livets gång, fjärran från existentiella dimensioner kring gud, meningen med livet och 50-talets allvar. Och underhållning, det är väl vad dagens teaterpublik i första hand söker.
Beckett på svenska scener har inte minst i Karl Dunérs uppsättningar präglats av en kammarmusikalisk exakthet. Texten har spelats som efter ett partitur med subtila kommentarer av uttolkaren. Det gäller även Berggrens uppsättningar av Pinter, där han så att säga lyssnade in pjäserna för att fånga varje nyans. Men nu är det jazzen som gäller: pjästextens noter finns givetvis där, men de ger anledning till improvisationer, läckra duetter där respekten för Beckett inte är den bokstavstrognes (emellanåt är den svenska översättningen respektlöst samtida).
Det är snarare pjäsens tilltal, dess grundton, som styr spelet och riktar det rakt in i samtiden. Nogsamt ser vi hur rollfigurerna skulpterar fram olika nivåer, håller isär lekarna från ögonblicken av allvar, de drabbande stunder när inget hjälper Vladimir och Estragon: funnes bara där ett rep att hänga sig i så, ja, nog hade de väl gjort det ändå.
Mikael Persbrandt (Vladimir) och Johan Rabaeus (Estragon) är alldeles storartade. Som i ett gammalt äktenskap käbblar de med varandra, nöter och tröttnar men kan inte vara utan varandra. Det blir rent rörande och utan ett uns sentimentalitet. Framför allt Persbrandt har en imponerande kontroll över sina snabbt skiftande sinnesstämningar. Ralph Carlssons Lucky sliter tyst och håller sin förvirrade monolog som vore det den sista arian på jorden. Peter Anderssons Pozzo domderar tappert, möjligen aningen stelt emellanåt, medan Ingvar Hirdwall lyckas förvandla sig till den lille pojken: händerna hänger lealösa efter sidorna, rösten nere i skorna. Och över dem alla välver sig himlavalvet.
Snälla, gå och se den.
