En galaföreställning med svarta sorgkanter
Sjunger och dansar Kungliga Operan på sista versen?
Publicerad 2023-01-19
Jubileumsår är inte alldeles enkelt att fastställa när det gäller Kungliga Operan. Inte nog med att namnet skiftade ett halvdussin gånger under dess första sekel (Kongl. Operan, Operett-Theatern, Kongl. Stora Theatern…), därtill är frågan när den egentligen föddes.
För 250 år sedan gavs Francesco Antonio Uttinis Thetis och Pelée, men på Bollhuset. Den räknas som den första svenska operan, eftersom texten var på svenska. Gustav III:s operahus stod inte klart förrän tio år senare, 1782. Då skulle Joseph Marins Kraus Aeneas i Carthago invigt huset, men Frau Müller som skulle sjunga Dido rymde landet. Det var något med en penningskuld. I stället blir det Johann Gottlieb Naumanns Cora och Alonzo som blir invigningsoperan. Praktfull ska uppsättningen ha varit, med kostymer, jordbävningar och eldsprutande vulkaner. Operan gavs vid 100-årsjubileet 1882.
Varken Kraus eller Naumann hörs i jubileumsprogrammet på Kungliga Operan (på landets Folkets Bio på lördag). Just Kraus opera tycks vara behäftad med en förbannelse. Den skulle ha satts upp i ett tyskt samarbete för några decennier sedan, men projektet strandade. Förmodligen lär ingen av dessa tidiga operor framföras på Kungliga Operan i framtiden, ett hus som dessutom är hotat och vars renoveringsplaner hittills tagit åtskilligt längre tid att besluta än det tog för Gustav III att låta bygga sitt operahus.
Regissör Mårten Forslund har haft att sy ihop en kavalkad sammanvävd av dramaturgen Katarina Aronsson där opera- och dansscener varvas med några talscener med skådespelare från Dramaten. Efter Uttini och Gluck är vi snabbt framme i den repertoar som präglat Operan under det nära halvsekel jag har följt Kungliga Operan: Verdi (Daniel Frank, Hanna Husáhr), Puccini (Karl-Magnus Fredriksson) och Wagner (Nina Stemme). Efter paus, när kavalkaden flyter lite bättre, får en aria från Korngolds Kathrin, som märkvärdigt nog gavs 1939, sällskap av Ambroise Thomas Hamlet (aldrig framförd på Operan), varefter några av de senaste produktionerna (Löftet, Strandad) rundar av programmet, följt av festscenen från Verdis Maskeradbalen.
Baletten är givetvis representerad, Balanchines Tema och variationer framförs elegant av kåren, medan Alexander Ekmans Cacti – kvällens bästa nummer alla kategorier – har en styrka som överskrider jubileumsramen. Trots enstaka, men alltför få, höjdpunkter var detta en jubileumsföreställning med sorgkant. Framtiden för huset är ovisst, operakonsten står inte högt bland anslagsgivande politiker. Nog är det en – avsedd eller inte – ironi att just Maskeradbalen avslutar kvällen: festscenen alldeles innan landets genom tiderna främsta operamecenat skjuts till döds.
