En frusen McWilson

Barbro Westling smakar en norsk Peer Gynt-burgare

Robert Wilson är sedan 80-talet avantgarde-regissören framför andra som framgångsrikt turnerar världen runt med sin teaterkonst. Tomma scener, starka färger, minimalistiskt och ytterst effektfullt scenspråk. "Woyzeck" på Betty Nansen Teatret gjorde succé häromåret i Köpenhamn och nu har turen även kommit till Norge. På Det Norske Teatrets stora scen i Oslo sätter Wilson upp Norges nationalepos Peer Gynt och såväl satsning som förhoppningar är skyhögt spända. Något nytt förväntar man sig absolut komma ur mötet med den internationella mästarregissören.

Jon Fosse står för den nynorska bearbetningen men det är ungefär lika mycket text som vanligt. Wilson gör också teater som han brukar men hans föreställning är förvånansvärt traditionell.

Han verkar helt enkelt inte ha något speciellt förhållande till Ibsens poetiska dikt. Däremot fortsätter han ha det till sitt eget grandiosa och stilrena formspråk.

Ensemblen från Det Norske Teatret och Den Nationale Scene i Bergen, dit föreställningen går vidare, rytmiserar skickligt steg och mimik i rörelsemönster och liksom i kabukiteatern, med skarpa markeringar av röst och ljud.

Michael Galassos musik ligger dock på gränsen till det nationalromantiskt sliskiga med klingande ljuva fjällstämmor, mungiga och fiol. Den är nog menad att bara vara vacker men kan i nordiska öron låta ironisk, distanserande, precis som stelt spröda Solveig (Kjersti Sandal).

Det finns också något docklikt i de mekaniska rörelserna och liksom instängda spelet mot den väldiga fonden av ljus och tom rymd. Det är förvisso ett mycket kallt norskt landskap, inte bara geografiskt utan också mentalt. De mörkklädda och till och med svarttungade, runt om i gårdarna eller hos Dovregubben själv, framställs som ett likformigt och illasinnat kollektiv där Peer aldrig hittar något hem. Han måste ge sig av, ut och erövra världen, och helt på egen hand.

Wilson har delat upp huvudrollen på tre och Henrik Rafaelsens unge Peer svänger självmedvetet runt i ljus gamängkostym till hemvävda mor Åses (Wenche Medbøs) stilla förtjusning. Det är långt från honom till den strävt åldrade Peer (Sverre Bentzen).

Många är däremellan de egennyttiga utsvävningarna i världen och oerhört många är de scener och scenbyten mellan vilka Wilson klipper och klipper abrupt. Det blir svart och ny musik går på, ungefär som i ishockeypauser, en teknik som i ständig upprepning blir ganska tröttande.

Annars är det som vanligt scenbilden som fascinerar. Fjälltoppar, stiliserade i en hotfullt svart spets som delar fondens yta itu. Böjgen som en ring av dimma.

Wilson förmår, sin märkesteater till trots, gjuta känslomässig temperatur i enskildheter.

En känsla av att vara på samma plats, uppleva inget och aldrig egentligen komma ur fläcken. Den stränga enkelheten i den nästan livlösa skeppsscenen speglar utsökt den infrusenhet i jaget som hela den långa föreställningen är på väg mot. För alltid finns till exempel den inpräntad.

Teater

Peer Gynt

av Henrik Ibsen

Barbro Westling