Ett trumfkort för teatern
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-16
Claes Wahlin ser Robert Lepages magiska teater
Det finns ett fåtal teaterkonstnärer som har skapat sceniska universum som inte liknar någon annans. Peter Brook, Ariane Mnouchkine, Robert Wilson och Robert Lepage har alla signerat ett flertal iscensättningar som blivit legendariska. Lepage, den yngste i det i dag rätt ålderstigna gänget, vidgade scenkonsten möjligheter under 90-talet med soloföreställningar som Needles and Opium och den märkesföreställningarna The Dragon’s Trilogy (6 timmar) och The Seven Stream of the River Ota (7 timmar).
Alla tre gästspelade i Stockholm och ytterligare några av Lepage och Ex Machinas skapelser dök upp i landet. Han regisserade också Ett drömspel och Celestina på Dramaten. Gästspelen satte avtryck bland svenska teatermakare; teatern vitaliserades. Men sedan blev det tyst. Tog pengarna slut? Eller intresset?
Lepage är fortfarande en av de verkligt stora. I augusti gästade hans nya soloföreställning 887 Århus i Danmark (Aftonbladet 2 september). Och nu är hans senaste projekt Playing Cards på ett veckolångt gästspel i Köpenhamn. Första delen, Spades, ställde väst mot öst, amerikansk kultur mot USA:s invasionen av Irak. Andra delen, Hearts, som är den som visas i Köpenhamn, sträcker sig från mitten av 1800-talet fram till den arabiska våren.
Vi möter magikern Robert-Houdin som verkade i Algeriet på uppdrag av franska regeringen på 1800-talet för att motverka kolonins egna häxmästare. Den historien visar sig sedan ha beröringspunkter med taxichauffören Chaffik i Québec 2011. Det är en episk historia om kolonialism, fotografi, film och politik.
Sju skådespelare, ett tjugotal roller skildrar nära 150 års historia. Spelet sker på en rund scen utan ridå. Här kan tid och plats skifta på ett par sekunder genom luckor och lådor i scengolvet och en cirkelrunt väv som kan omsluta scenen på vilken dessutom bilder kan projiceras. Berättandet är filmisk, på så sätt att varje scen är nogsamt konstruerad, där sedan dialogen, som huvudsakligen sker på franska (textat på danska), är sekundär. Den är ofta vardaglig, syftet är att skapa liv i personerna och miljön.
Med Lepages oförlikneliga bildsinne och den lysande ensemblen blir Hearts också en fascinerande teaterupplevelse. När mot slutet olika tidsplan gestaltas samtidigt i takt med att det episka flödet tätnar kan publikens tystnad i Gasverkets stora kupol kännas rent fysisk. Lepage vet hur man får publiken att reagera, känna och samtidigt tvingas tänka.
Chaffiks sökande efter sina algeriska rötter leder mot ett obönhörligt slut, samtidigt som slutbilden i Kanada blir ett sakernas tillstånd att acceptera: Chaffiks flickvän Judith som konverterat till islam och har fött Chaffiks barn besöker sina föräldrar, fadern engelsman, modern franskkanadensare, båda kristna. Så ser världen nu ut.
Om Hearts kan mycket sägas, dess struktur i förhållande till kortleken till exempel. Men det viktiga är att Sverige behöver ta hit honom. För att konstarterna ska kunna förnyas och förändras, krävs att den söker utanför sin egen kultur, sitt eget land. Litteraturen har sina översättningar, dansen talar utan ord, men teatern, dess utövare såväl som dess publik, behöver möta sina utländska kolleger livs levande på scen.
