Teaterparadis

Claes Wahlin

CLAES WAHLIN ser Cabaret Charcot på Dramaten

helskärm

In kommer Sigmund Freud, öppnar en bok och upp slår eldsflammor. Strax tar dårarna plats, larmar och gör sig till medan musiken gnisslar och herrarna i höga, svarta hattar betraktar sina objekt. De slitna stenmurarna fortsätter upp längs publikgradängerna, bland scenens smutsiga vattenhoar skräpar några skelett och en uppstoppad apa. I en vagn sitter den amputerade Blanche, en dåre trycker sina händer mot fondens smutsiga glasvägg.

Vi är (tack vare Jan Lundbergs magnifika scenografi) på Salpêtrière-sjukhuset, men tiden är en annan än Charcots och Freuds sena 1800-tal. Nu är de alla i skärselden och tvingas minnas sina felsteg, gräma sig över misstagen och bli rent förbannade på varandra. I P O Enquists roman Blanche och Marie är tonen saklig, undersökningen distanserad, närmast ett dissekerande av det slag som präglade Charcots och hans kollegers kartläggande av vad de kallade den mörka kontinenten: kvinnan.

I Hilda Hellwigs version har undersökningen fått kropp, varje replik kommer från den levda erfarenheten med reflektionen infärgad i ett tonfall, en blick eller en ironisk grimas. Tempot präglas av den av Charcot påstådda hysterin, men nu vänd mot honom själv och hans tankevärld.

Högt och påträngande, rytmisk och poetisk är Blanche och Marie en föreställning jag plötsligt upptäcker att jag har saknat. Det är en teater som med kraft etablerar sin egen värld på scenen, omöjlig att undkomma och präglad av det slags skräckblandade skönhet som romantiken benämnde sublim. Varje scen är mättad, konkret och genomtänkt in i minsta detalj, dessutom gestaltad av en rad lysande skådespelarprestationer.

Elin Klinga är makalös som Blanche, lika farlig som stolt behärskar hon varje sekund på scen. Gunnel Lindblom gör en stram Marie; hennes kärlekslängtan separerad från förnuftet som ett med möda frilagt grundämne. Danilo Bejaranos Charcot gör allt rätt, men är inte riktigt där ännu. Men Alling, Dufvenius och alla dårar gör ett vackert arbete.

Samt Tomas Ponténs Freud, han med den brinnande boken, skarp och pregnant mot en botten av utanförskap. Även i slutscenen brinner bokens innandöme, det var ju där skärselden uppfanns, några sekel innan Dante gjorde den till var och ens helvete. Och nu är den ett sceniskt paradis.