Fordringsägare för de minsta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-01-21
Anledningen till att Strindbergs kammarspel Fordringsägare - tre roller, tre scener, ett rum - slås upp på Stadsteaterns allra största scen har att göra med bokföringskonst, inte teaterkonst. Helena Bergström är namnet som ska sälja, säkert med god draghjälp av både Philip Zandén och Kjell Bergqvist.
Från teaterkritikerns synvinkel är det inte utan ironi att just det kommersiellt mest gångbara visar sig vara det estetiskt minst tilltalande. Jag talar om Helena Bergströms Tekla, en rolltolkning knappt värd namnet, där varje replik tycks söka såväl sin avsändare som adressat. Tanken att det handlar om en parodi på någon backfisch från en svensk B-film från femtiotalet har möjligen visst stöd i resten av uppsättningen.
Redan från första början tycks de två männen, den starke Adolf (Teklas förste man) och Gustaf (Teklas nuvarande, svage man), uppträda i en vaudeville från anno 1900. Det är inte bara halmhattarna och de tidstypiska badkläderna där ute i skärgården som vill lämna allvaret bakom sig. Också alla tillgjorda skratt, de grabbiga knuffarna och kullerbyttorna leder in i både slapsticksfarsens och groteskens värld.
nnHär vill man inte så mycket kritisera, som ta avstånd från Strindbergs könskamp, avfärda den som något vi har vuxit ifrån. Varför skulle annars Gustaf och Tekla bete sig som barn? Klumpiga i sina rörelser, snara till utbrott och mer än lovligt förtjusta i att (bokstavligen) dra ner byxorna på varandra. Inte undra på att pjäsens sista, mer analytiska replikskifte mellan Adolf och Tekla verkar höra hemma i en helt annan pjäs.
Det överdrivna spelet från Zandén och Bergström kan så försvaras med att vara avsett, låt vara att det förmodligen är teaterchefen som tvingat ut kammarspelet på ett alltför stort vatten och därmed omöjliggjort ett intimt tilltal. Finns här någon behållning, och det är faktiskt tveksamt, så är det Kjell Bergqvist. Han får väl aldrig riktigt renodla den övermänniska som av Strindberg är satt att plocka isär de båda andras mekaniska drifter och begär, men han lyckas gestalta såväl Strindbergs hyllade manlighet som att öppna denna för publikens lustbetonade kritik, och det utan att brista i lojalitet mot någondera.
Teater
Claes Wahlin
