”Macchiarinioperan” handlar mest om kärlek

Spännande story i ”Mytomania” på Göteborgsoperan

helskärm

Det är fult att ljuga. Alla vet det. Ändå sker det hela tiden och vi skammar visselblåsare som varnar för lögnens katastrofer.

Francis är stjärnkirurgen som opererar fast nya ansikten på patienter enligt vad som hyllas som Den banbrytande metoden. Jobbet är behjärtansvärt och läkekonsten har alltid krävt risktagande.

Men när en operation går snett uppdagas sanningen: han har inte testat metoden som han ska, har tagit för stora risker, låtit hyllningarna stiga honom åt huvudet.

Mytomani hör samman med megalomani. Ena dagen mediegunstling, den andra offer för drev.

Det är ju väldigt roligt det här, operan i två akter som kompositören Paula af Malmborg Ward och librettisten Kerstin Perski gjort på vad som sägs vara Macchiariniaffären men som mest handlar om kärleksrelationer. Inte så att man skrattar ihjäl sig, men storyn är spännande på scenen.

Francis har nämligen trasslat in sig i en otrohetsaffär med psykoterapeuten Nelly. Och nu är hon honom på spåren.

Berättelsen är enkel som en folksaga. Ont och gott, rätt och fel. Marika Feinsilbers scenbild är kongenialt enfärgad i blått, grönt, gult, rosa. Efter en lite stillastående inledning kommer kören in i andra scenen. Då blir det rörelse och kul med Åke Zetterströms laboratorieassistent som comic relief. Kören talar oftast med en mun, starkt och existentiellt som vittnen och påhejare och fegisar.

Orkestersatsen har en huvudroll, lekfull och ljus med massor av klanger. Här finns en säker harmonisk helhet. Slagverkets effektivt pumpande synkoper leder dramat framåt, medan sångarna får arbeta i en mer abstrakt tonvärld. Det blir som att de ställer frågor som aldrig får svar.

Man förväntar sig inte Nattens drottning av modern musik, men vad hade inte några stunder av konsonans och musikalisk utveckling mellan Joachim Bäckströms Francis och Kerstin Avemos Nelly kunnat ge. Opera måste drabba. Inte bara genom handlingen, utan också direkt i magen.

Bäckströms och Avemos starquality till trots är det Ann-Kristin Jones försmådda hustru Rita som tar över scenen när hon är med. Då drabbar en kärna av berättelse inuti själva musiken.

Under berättelsens färgglada yta är det som ett skadat djur rör sig i smärta.

För vem är den spillra till bedragen psykoterapeut som till sist släpar sig mot sin divan i en sista ansträngning att krossa lögnaren? Handlar dramat om mästerbedragaren i själva verket om kvinnors bedrägerier?

I så fall är folksagans freudianism verkligt raffinerad.