Glad apokalyps önskas Musikaliska och Operan
Är det redan för sent för tidig musik och opera i världsklass?
Publicerad 2023-03-22
”Ich habe genug” – jag har fått nog – lyder inledningen till en av Bachs mest berömda kantater, BMW 82. Denna var den tredje och avslutade kantaten på Musikaliska i går, dagen för tidig musik, som sedan ett decennium uppmärksammas den 21 mars världen över. Staffan Liljas milda basstämma med sju musiker gjorde ett fint framträdande under vad som sedan i höstas är Nationalscenen för tidig musik. Det har tagit 20 år att etablera denna scen, men redan finns risken att Musikaliska måste lägga ner verksamheten. Förutom Tidig musik har där Blåsarsymfonikerna, Stallet och kollektivet Blinda Tigern sin hemvist.
Statens fastighetsverk, SFV, vill nämligen höja hyran med 56 procent (och för Musikaliska Akademien om hörnet med 80 procent!), och det utan att företa de nödvändiga renoveringar som krävs för att göra huset fullt användbart. Har de fått nog?
Helst vill SFV sälja Sveriges äldsta konsertscen, en gång platsen för utdelandet av Nobelprisen, en gång lokalen där världsstjärnor som Birgit Nilsson fick sin utbildning och i dag en synnerlig passande hemvist för de fyra, nyss nämnda konstellationerna. När Nationalscenen för tidig musik invigdes i höstas skedde det med Les Arts Florissants, en av världens främsta barockensembler.
Vackert slingrade sig Staffan Liljas bas runt instrumentalisternas kontrapunkt, Kerstin Frödins barockoboe, Mime Brinkmans barockcello. De har inte fått nog, lika lite som de 26 000 konsertbesökare som skrivit under protestlistorna som har överlämnats till regering, riksdag och SFV.
Fått nog har regeringen fått av Kungliga Operan. Jag hoppas att Parisa Liljestrand inte vet vad hon talade om, när hon efter beskedet om att (än en gång) få till stånd en renovering av operan, sjöng ut om att detta kommer innebära att man ska kunna producera opera i ”världsklass”. Om hon är insatt i sakförhållandena, så ljög hon helt enkelt, eftersom det krävs mer än den renovering som man är tvungen att göra, för att operan ska kunna utföra sina uppgifter i enlighet med regleringsbrevet, att ”stå på högsta nivå vad gäller utveckling, förnyelse, konstnärlig kvalitet och hantverksskicklighet i ateljéer och verkstäder”.
Eftersom staten är ansvarig för den kulturminnesskyddade byggnaden, gör man nu minsta möjliga insats och maskerar detta som ett efterlängtat beslut som borde få alla att brista ut i ett klingande högt C av förtjusning. Genug, är vad som i sorgmarschtakt borde mullra fram.
Utan utbyggnader och repetitionslokaler får vi kanske nöja oss med det som man just nu ger, Tjajkovskijs Spader Dam i konsertant framförande. Låt vara att man fått till ett halvsceniskt framförande, med rysk avantgardekonst i fonden och agerande sångare, men nog är det en krass ironi att detta reducerade framförande sker samtidigt med meddelandet om vad som närmast är nollalternativet – en gång anbefallt SVF av Magdalena Andersson i egenskap av finansminister.
Sångarna har inte fått nog. Yana Kleyns sopran som Lisa överglänste de flesta i ensemblen, där annars varken Jens Persson Hertzmans Jeletzkij eller Johan Edholms Tomskij verkade ha fått nog, lika lite som Kungliga Hovkapellet och Operakören under Alan Gilberts eleganta ledning.
Mot slutet av Bachs BMW 82 hörs ”Welt, gute Nacht!” – Värld, god natt! – och nog lägrar sig mörkret över några av Sveriges mest anrika scener. Fått nog har inte bara finansmarknadsminister Niklas Wykman och Parisa Liljestrand. Publiken och alla inblandade börjar också få genug av denna och föregående regeringars njugga, närmast skamliga behandling av en 500-årig konstform vars popularitet aldrig varit större, bredare eller i dag når fler medborgare än någonsin.
