Oj, det blev en apa!

PETTER LINDGREN går på teater för barn - och har roligt

Pedofil? Tysk barnteaterexpert?

Utan minderårigt förkläde drar man blickarna till sig redan i foajén. De övriga vuxna, lågstadielärare, en och annan förälder, har alla barn att sköta. Kardborrband ska slitas upp, äpplen delas ut och ingen får vara kissnödig. Jag vandrar av och an och väntar på att det ska börja. En ensam giraff på savannen, en Gandalf i ett myller av hober.

Så får man äntligen gå in i salongen. Där det är ljust som på dagen. Och skådespelarna står redan på scenen. Säger hej och välkomna och varsågoda att sitta. Och du giraffen, du behöver väl kanske inte sitta längst fram va? "Finns det hörslinga", frågar en av lärarna som uppenbarligen har hörselskadade barn i sin grupp. Slinga finns inte, men man lovar att tala extra högt och tydligt. (Talar inte teaterskådisar alltid extra högt och tydligt?)

Skådespelarna, Magnus Lundblad och Baura L Magnúsdóttir, kliver in bakom ett skynke och kommer ut som Mannen respektive Damen i Peter Engkvists (regi) Mannen, Damen & Något i magen (från 6 år), efter en bok av Kim Fupz Aakeson och Eva Eriksson. Mannen och Damen blir kära, vilket lite omständligt visas med skådespeleri, pantomim och sång. Ljuset är statiskt, handlingen något seg, men barnpubliken har kul, särskilt åt de mimade partierna. Själv tänder jag till först när paret får barn. En apa! Mannen försöker snygga till den med sin rakapparat, de går ut förklädda med barnvagnen och krumbuktar sig för att undvika exponering av det konstiga barnet. Går det att lämna det på zoo? Pjäsen slutar i dur, med en sång om att världen är full av möjligheter, även för den som fötts som apa eller är annorlunda på annat sätt. En pjäs om besvikelse och försoning, enkelt och särskilt mot slutet mycket roligt framförd. Upprymd stångar jag mig ut genom foajéns kardborrbandsinferno. Skum jävel. (Mannen, Damen & Något i magen visas hösten ut på Teater Pero, Sveavägen 114 i Stockholm.)

På Pygméteatern (Vegagatan 17 i Stockholm) ger man i höst skuggspelet Lill-Tarzan (från 3 år) av Sten Wallin, med Mia Ståhl Broborg och Mats Johansson. Lill-Tarzan (i obestämd Alfons-ålder) är för liten för att leka med de stora barnen och skaffar sig en låtsaskompis i räven Mimo, som bland annat ordnar med ballongflygning. Som alltid är skuggspel fascinerande i sig och pjäsen lever mycket på finurliga tekniska lösningar och växlingen mellan skuggduk och skådespeleri i skala 1:1. En helt okej variant på det klassiska Mållgan-temat, men minus för en del insmickrande inslag, som "pruttflygning" (att flyga med stjärten som jetmotor, gick inte hem hos publiken), och för viss skränighet (höga smällar, teatrala skrik).

I Marionetteaterns Paradis-Is (av Helena Alvarez och Amir Barghashi) blir svennedockan Adam kompis med muslimska invandrardockan Fatime, något som inte gillas av deras föräldrar, spelade i realstorlek av Catherine Hansson och Amir Barghashi. Far- och morföräldrarna (dockor) rycker in, bland annat dyker Adams morfar upp ur ett tvättmedelspaket som på ett underbart sätt förvandlat sig till en liten sommarstuga med blomrabatt och huskatt ( Lisa Björkström heter scenografen). Morfadern försöker tala Adams mamma till rätta, och det är också problemet med den här annars proffsiga och påkostade föreställningen. Den försöker tala oss till rätta, på ett ibland övertydligt sätt. Att vi alla är lika och måste vara vänner är ett sympatiskt budskap, men publiken (från 5 år) har antagligen redan hört det till leda, i skolan eller på dagis. (Paradis-Is visas hösten ut på Marionetteatern på Stockholms Stadsteater.)

Dans för barn, funkar det?

Jag försöker med Pudding för en panda (från 5 år) som Björn Elisson kompani sätter upp på Moderna Dansteatern på Skeppsholmen. Pandan Bambam kommer bort från sin familj, blir såld till cirkus, rymmer, möter en snäll motorcykeldåre och kommer så småningom hem till bambuskogen igen, allt expressivt framdansat (en hel del prat och mim förekommer också) av Mathias Olsson, Anna Rothlin och Andreas Svensson. Masker (Bambam påminner en del om Robert Smith i The Cure) och kostym är kanon, liksom det följsamma och suggestiva ljuset. Anna Höglunds bilderböcker kan ha varit en inspirationskälla för denna drömska och melankoliska dansberättelse om hemlängtan. Funkar absolut, även om somligt kan vara i läskigaste laget för de yngsta. (I oktober ger sig Pudding för en panda ut på en turné, med start i Sundsvall. I april är den tillbaka på Moderna Dansteatern.)

Non-Stop heter en revyartad dansföreställning (från 4 år) på temat färger, framförd av Åsa Elowson och Åsa Fagerlund från dansgruppen Agnes. Det börjar med beige - beigea kläder, beige bakgrund - sedan blir det grönt, gult, rosa, svart. Dansen blandar demokratiskt i olika och lättefterhärmliga stilar (disco, friskis-och-svettis, break-dance, fridans) till småtuffa beats och inspelade barnfunderingar, "rosa är inte så fotbolligt", "grön är snabb". Enklare och mer lågbudget (sämre ljus, billigare dekor) än Pudding för en panda, men dyrare och svårare än så här behöver det inte vara när idén är bra. (Efter Boulevardteatern visas Non-Stop bland annat på Kulturhuset Rotemannen i Alby.)

*

I Hur jag läste böcker och lärde mig leva (Albert Bonniers förlag, översättning av Rebecca Alsberg) porträtterar journalisten Francis Spufford (född 1964) sig själv som ung läsare, från bilderböckerna och fram till mötet med vuxenlitteraturens förvirrande regler: "Jag kunde läsa några sidor och det verkade inte finnas några utkanter eller begränsningar på det som pågick, ingen känsla av framväxande form."

Spuffords minne verkar vidöppet, ofta förmår han sätta ord på sådant jag trodde mig ha glömt. Lågstadiets tröga tidsuppfattning ("1969 var stenåldern, 1975 var science fiction"), hur ett främmande ord i en text, "erinra", "anekdot", fylldes med mening genom en serie nästan undermedvetna "sannolikhetskalkyler", eller känslan av "strömförande kabel" hos C S Lewis Narnia-böcker, Spuffords favoriter.

Min morbror trollkarlen, Det susar i säven, Det lilla huset på prärien, Fem söker en skatt. Om barnböcker som dessa har det skrivits mycket, mindre om hur det kändes att läsa dem. Spufford gör det med en sådan inlevelse att jag inte tror mig ha läst något liknande förut. En Proust för barnkammarnostalgiker, med inslag av utvecklingspsykologi ( Piaget) och ett budskap långt bortom läsrörelser och mentalhygien: "Jag läser för att fly från skulden, och undvika konsekvenser, och för att begränsa tidens grepp om mig."

Petter Lindgrenn