Strindberg à la Marx – fantastiskt

Mario Grut om Teater Moments ”Till Damaskus med spöktåget”

helskärm

När Till Damaskus efter många omarbetningar äntligen blir klar (1904) är den så radikalt drömspelsartad i formen att till och med Strindberg tvivlar på dess livsduglighet.

Det är svårt att förstå inför denna hyperaktiva föreställning.

Livsduglig i överkant. Om den är något.

Här tjoas och dånas och bankas på pianon och blinkas med tusen ljus när Den Okände ( Pontus S) med kvinna ( Lotta S) anträder sin botgörarfärd och söker svar på livets gåtor hos inte bara svärmor och sjuksyster ( Therese S) utan också en bitter läkare ( Joakim S) och en morfar ( Joakim S) som suveränt släpande på droppslangar och avfallspåsar går mot döden mer magnifikt än de flesta lever.

Alltså en tämligen okonventionell Damaskus. En som offrat stort av originalpoesin och väljer att i stället göra effektscenerier av urtextens tal om "spöklikt" och "dårar" och "helvete" och "liktåg" och "krucifix" och annat slikt.

Mycket vetter kort sagt mot det surrealistiska. Nåt som ter sig naturligt i gyckelgänget Stenshäll med dess vaga återklanger från Bröderna Marx. Och förstås Syster Marx ( Margaret Dumont).

Därmed också något sagt om skådespeleriet. Det härligt osynliga.

Så som all god konst aldrig visar upp hur den görs.

I likhet med Marxarna tar Stenshällarna till sig de roller de vill spela. Och i bästa fall (som här) blir rollerna självklara hos dem.

Överdådigt (Joakim). Spralligt (Therese). Burleskt (Lotta). Mer eftertänksamt (Pontus).

Alla dock i samma häftiga regi ( Boonstra) mot lekfulla fondstycken filmade av en minikamera släpad med band och elsnoddar genom ett dockhuslandskap i scenens framkant.

Låter det fantastiskt? Det är fantastiskt.

Även om Strindberg förstås också är mer.

Teater

Mario Grut