Vad hände med allvaret?

"Jag förstår vad du säger men inte vad det betyder." Detta underliga mellanläge i kommunikationen har också blivit det som Lars Norén skriver pjäser om och utan att tveka drar in åskådaren i. I hans senare korta enaktare förstår vi utmärkt vad som sägs men varför personerna säger just detta till varandra är och förblir en gåta.

Kommer och försvinner och Stilla musik är två sinsemellan mycket olika stycken, båda har tidigare satts upp av Lennart Hjulström som nu regisserar dem på nytt på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn. Norén heter föreställningen och teatern hoppades även, förgäves, på ett tredje nyskrivet stycke av Norén.

Det är fyra av Danmarks främsta unga skådespelare vi ser men Kommer och försvinner väger ganska lätt. Det abstraherade draget slår igenom och skådespelarnas försök att låta energin i dialogen studsa mot det stillastående blir mer en uppvisning i slängig attityd och punchlines än något obehagligare.

Stilla musik är en mycket bättre pjäs, en sammanpressad diamant kring livet tolkat som upprepning och förlust. Tre scener efter tre begravningar där språket slinter över det som sägs när ingen egentligen har något att säga. Sofie Gråbøl ger starkast uttryck för upplevelsen av det outhärdliga men Tom Jensens handfallenhet blir ändå det som drabbar genom sin välmenande fumlighet.

Rent, enkelt och ljust, sådant är det estetiska scenrummet med draperifond och genomskinliga plaststolar men den danska publiken gör som den brukar, skrattar där det ges minsta möjlighet. På så sätt fälls det galghumoristiska ut, men vad hände med allvaret?

Teater

Barbro Westling