Lik på vardagsrumsmattan

Claes Wahlin och Barbro Westling ser Elektra och Peer Gynt i Köpenhamn och Oslo

Så har då ännu en storslagen Elektra beträtt den skandinaviska operascenen, en fullt värdig pendang till Houvardas magnifika iscensättning för Göteborgsoperan häromåret. Det handlar om en av världens mest eftertraktade operaregissörer, Peter Konwitschny, vars första av kontrakterade tre uppsättningar nu äntrat det nya operahuset i Köpenhamn.

Att använda de grekiska myterna för att förstå samtiden är ett arv från 1800-talet, seklet som genomsyrades av allt klassiskt grekiskt. Så när Strauss och von Hofmannsthal lät myten om Elektra smälta samman med Freuds och Breuers studier i hysteri, var de minst lika moderna som Det Konglige Teater är när historien om hämnden på Klytaimnestra och Aigisthos förläggs till ett modernt vardagsrum med vit soffgrupp och ateljéfönster mot himlen.

Konwitschny väljer att ge förhistorien som prolog. Elektra, cirka tre år, leker med syskon och pappa Agamemnon i badkaret, när mamma Klytaimnestra och hennes älskare Aighisthos inför det stackars barnets ögon slår ihjäl pappa. Så föds ett trauma.

Konwitschny har konsekvent i sina uppsättningar strävat efter ett slags sekularisering av operan, han skyr masscener och sceniska bländverk till förmån för ett rum med enstaka möbler. Här är vi hemma hos några moderna kungligheter, härskarinnan Klytaimnestra på sin vakt mot terrorism omges av säkerhetsvakter som till och med muddrar husets barn innan några möten beviljas.

Mot himlen räknar klockan, som ett slags digitaliserad gudsnärvaro, baklänges ner till noll, den sekund Orestes skjuter Klytaimnestra. När strax husets alla invånare, från portvakten och uppåt, väller in i salongen, och librettots facklor blir ett storslaget fyrverkeri, så är äntligen palatsrevolutionen till folkets jubel genomförd.

Men Konwitschny använder sig inte enbart av en uppdaterad omgivning, hans personregi och sinne för detaljer lägger en stark, psykologisk trovärdighet över skeendet. Duetterna mellan Elektra och Chrysothemis respektive Klytaimnestra håller teaterklass, dialoger som konturskarpt mejslar ut respektive rollfigur och deras inbördes relationer. Och märk hur varsamt han använder rekvisita som till exempel yxan, med vilken Elektra hugger på redan döda. Liksom Hamlet talar hon hellre än handlar.

Med en ensemble som tycks obesvärad av regins krav blir också denna Elektra av hög musikalisk klass. Eva Johanssons sopran i titelrollen är mjuk som missmodet, hård som hämnden. Den sceniskt starka Susanne Resmark sjunger Klytaimnestra med all önskvärd kraft, och Tina Kibergs vackra stämma bär en dramatiskt synnerligen övertygande Chrysothemis. Poul Elming gör en skräckinjagande Aigisthos, Johannes Mannov en säker Orestes, och under dirigent Michael Schønwandt ljuder denna hemskaste av operor sällsamt vackert.

Opera

Claes Wahlin , Barbro Westling