Fyndigt och poetiskt om Carringtons liv
Publicerad 2013-09-30
Välspelat om konstnären som blev sin tids surrealistiska superstjärna
Den brittisk-mexikanska överklassdottern Leonora Carrington var ett oregerligt underbarn och hade förmodligen fått någon bokstavsdiagnos om hon vuxit upp i dag. Som 19-åring bröt hon med sin familj och rymde till Paris där hon tämligen bums blev en superstjärna bland tidens surrealister för sitt drastiska måleri i äggoljetempera. Carrington, född 1917, avled häromåret men var konstnärligt verksam in i det sista.
Unga Klara sätter nu upp Häst häst häst, en performance-artad föreställning för ungdomar om Carringtons liv och kamp för sitt konstnärskap. Det är en pjäs som i högsta grad införlivar åskådarna i spelet, och ensemblen hinner också med att riva av några smärre workshops för publiken, i bland annat måleri med krossade ägg och vitkålsblad. Under hösten kommer Häst häst häst att turnera i Stockholmsområdet, från Jordbro till Norrtälje.
I rollen som Leonora Carrington ser vi inte mindre än tre skådespelare på samma gång, Maja Embrink, Ulrika Nilsson och Maria Sundbom, jonglerande replikerna och uppmärksamheten mellan sig på ett roande men - av den unga publikens minspel att döma - inledningsvis förvirrande vis. Formen sätter sig dock snabbt och Erik Uddenbergs manus är ett högst tacksamt arbetsmaterial. Fyndigt och poetiskt leker det med händelser ur Carringtons liv. Där finns gunghästen som hennes far eldade upp mot dotterns vilja, ett motiv som återkommer i flera av konstnärinnans målningar, där finns vistelsen på mentalsjukhuset och det skrämmande mötet med psykiatrikern Morales, spelad av Victor Criado som också ikläder sig rollen som Max Ernst.
Häst häst häst är välspelad, bitvis utmärkt rolig och inspirerande, men blir här och där en smula undervisande i tonen. Avrundningen erinrar exempelvis om ett gammaldags bildband, med några till intet förpliktande diabilder av Carringtons målningar och lite snack kring några av hennes vanligaste bildelement. Min gamla teckningslärare hade gjort det bättre.
Titeln då? Jo, den får sin förklaring i pjäsen:
”Men vad gör ni om ni förlorar er inspiration, maestra Carrington?”
”Då sätter jag mig bara ner och säger ’häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst häst’. Tillräckligt länge för att det ska lugna ner mig.”
