Den typen av teater
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-03
Barbro Westling om ”Personangrepp”
Från barndomens lekande minns jag det oändliga berättandet kring de kära dockorna. Tillsammans med kompisen pratade man sig lustfyllt fram till precis hur dockorna var klädda, talade och såg ut. Absolut mer scenbeskrivning än handling, och på ett lite liknande sätt arbetar dramatikern Martin Crimp med sin vuxna docka Annie. Personangrepp (Attempts on her life) från 1997 är en räcka bildbeskrivningar i ord och fragment som överraskar i sina hopp men ändå alltid följer i det föreställbaras spår. Det är alltid just den typen av Annie, den typen av man och den typen av situation. Publiken ser lätt det hela framför sig och får den ideologiska underströmmen av våld, terror och grova fördomar på köpet. Orden flyter liksom bara försåtligt med i själva berättandet.
Personangrepp på Göteborgs stadsteater är en slutproduktion från Dramatiska Institutet och Sara Stenströms regi är mycket ambitiös. Jag tror mig förstå att hennes uppsåt är att visa hur berättandet från igår till idag blivit omöjligt, också från en scen. Skådespelarna står till en början framför ridån i Brecht-grå uniformer och berättar tilltalande oskuldsfullt och ledigt om Annie. Men det episka fungerar förstås knappast när huvudpersonen visar sig kunna vara vem som helst, till och med senaste årsmodellen av en bil. Bakom ridån finns istället något som mest liknar en inspelningsstudio och där talar skådespelarna med breda leenden och beräknat inkännande tonfall mot kameran medan 13 monitorer slår på och av. Ett slags skiftande men stillsam medieshow med lite glitter, cowboyhattar och sång och med återkommande påslag av bilder.
Crimps pjäs tar avstamp i hur berättandet i vår tid vuxit till ett problem.
Fragment läggs till fragment, men ur dessa växer inte längre någon betydelse. Snarare bevittnar vi ett berättande som med teknologins hjälp rullar på men samtidigt innehållsmässigt löpt amok. Ensemblen på Studion gör sitt bästa men förströddheten och tempot i föreställningen är ändå segt, inte minst om man jämför med Teater Tribunals vassa uppsättning från häromåret. Crimps oefterlikneliga formuleringsglädje växlas aldrig in i humor och drabbande skärpa.
Teater
PERSONANGREPP
av Martin Crimp
Barbro Westling
